Livräddning the hormone way

Dessa hormoner! Härom veckan hade vi hjärt-lung-räddning på jobbet med en inhyrd utbildare. Han startade med att fråga om någon var känslig för att tala om blod, varpå vi alla (inklusive naiva mig) svarade neeejdå, inga problem. 

15 minuter och lika många obehagliga berättelser om blod, kris och avhuggna kroppsdelar senare satt jag och kämpade mot kväljningar och yrsel. Ursäktade mig snabbt och stapplade ut för att hämta en banan och lite kallt vatten. Blodsockernivån upp igen, kör!

Nu var det dags för den praktiska livräddningsdelen och här börjar det verkligt intressanta.

Vi fick specifika instruktioner om att försöka att leva oss in och göra övningarna på största allvar (antar att han haft en del flamsiga kurser med smågenerade deltagare förr) . Så teater-mode på!

Bland annat skulle det skrikas (HÖGT) på hjälp och göras HLR och konstgjord andning på en docka. Vi fick turas om och prova några gånger. Första gången kände jag mig ärligt talat lite fånig och hade svårt att skådespela mig in i dramat. 

Andra gången…eh, låt mig säga så här: Jag hann ungefär till mitt krystat teatraliska ”HALLÅ?! KAN NÅGON RINGA 112!!” så fullständigt vällde känslorna över mig. Plötsligt var övningen ingen övning, och dockan var ingen docka. Detta var på mörkaste blodigaste allvar och hjärtat pumpade, paniken och stressen sköljde genom kroppen och tårarna gick icke att stoppa. Som en högst ofrivillig dramatenskådis satt jag där storhulkandes och snorandes och försökte desperat rädda den döende dockan, alltmedan kollegorna i gruppen nervöst skruvade på sig. What’s up med henne?!

Hah! Kan ju bara föreställa mig hur jag skulle reagera i skarpt läge… Goodness! 

Vi kan väl alla här och nu komma överens om att ingen i min närhet går och får andnöd eller skadar sig de närmsta 6 månaderna? Jag måste nog hinna göra mig av med alla gravidhormoner först om jag ska ha en sportslig chans att rädda ditt liv...