Vad är det du sprider omkring dig?

En liten tanke jag vill förmedla.

Har de senaste dagarna läst många upprörda inlägg och artikelhänvisningar i mitt sociala flöde som tar upp polisens (och Dagens Nyheters) mörkning av festivalövergreppen tätt knutet till ämnet Nyårsattacken i Köln.

Jag är själv lika upprörd och äcklad av händelserna. Det är genomvidrigt och sådana handlingar kan aldrig ursäktas eller accepteras. Däremot måste jag sätta ner foten lite när det gäller den ensidiga rapporteringen från bekanta och övriga. Det är farligt lätt att generalisera och förmedla att illdåd bara kommer från vissa specifika folkgrupper. Med det sagt ser jag också ett allvarligt och stadigt växande problem när individer som växt upp i en kultur med en väldigt traditionell kvinnosyn kommer till västvärlden och möter vårt sätt att vara och leva. Som opinionsbildaren Adam Cwejman säger i en artikel i GP idag:

"Deras möten med västvärldens kvinnor, som är ute och roar sig utan vare sig slöja eller i sällskap av män, skickar signaler som kan uppfattas som både förvirrande och provocerande".

Det här är ett akut, djupt invecklat problem som vi är långt ifrån en lösning på. Men vi får samtidigt inte peka så hårt åt andra hållet att vi missar att kvinnoförakt även existerar precis här i vår kultur liksom i ALLA kulturer.

Som tonåring fick jag själv uppleva den form av trakasserier som tog plats i Kungsträdgården. Jag befann mig på en konsert på Liseberg (yes, barnfamiljernas mecka) och fick plötsligt värja mig från ytterst helsvenska killar som passade på att försöka tafsa och ”gnugga” sig mot mig och andra unga tjejer i tumultet i folkhavet. Och precis här i vår egen svenska trygga och skötsamma kultur sitter vanliga (om än ovanligt ruttna) svenskar på nätet och spyr ur sig de mest grova sexuella trakasserier mot kvinnor varje.eviga.dag!

På viralgranskaren Jack Werners facebooksida kan du läsa om de senaste trakasserierna mot en kvinnlig journalist som lyfts fram just nu (trakasserierna var faktiskt så vedervärdiga att jag inte vill länka till sidan här på min blogg, men känn dig fri att surfa till sidan ”Allt som Jack Werner rör vid” och läsa dem där). Och rötäggen som skrivit sina hot? Svenska män, med förnamn som Per och Jonas. Vanliga killar på bussen och ICA liksom.

För knappt tre månader sedan hamnade den tidigare barnprogramledaren ”Kringlan” Svensson i rejält blåsväder efter att ha suttit i en Podcast och skämtat om att mörda och våldta Aftonbladets kvinnliga kulturchef. Allt till generade skrattsalvor från de övriga männen i rummet. Bara på skämt naturligtvis, och han var ju faktiskt bakfull. Jamen dåså. Vet ni, det är precis sådana människor som får mig att vara rädd när jag går ensam i mörker. De beter sig schysst och hyfsat i vardagen, men när de fått några glas krälar sig deras sanna syn på kvinnor fram.

”Men hallå, det är en sak att sitta på nätet och skriva sådant här, och en helt annan att gå och ut fysiskt antasta kvinnor i verkliga livet” säger du. Är du verkligen säker på det?  Vi kan väl fråga den kvinnliga journalisten som just fått sin adress publicerad på facebook tillsammans med hot om våldtäkt och mord hur hon upplever saken?

Det verkar snarare vara just i sociala medier som rötägg hittar och förstärker varandra i sin unkna kvinnosyn. Sitter där i mörkret och ger varandra virtuella ryggdunkningar medan vidrigheterna smattrar, värre och grövre för varje kommentar. Mycket tyder dessutom på att attacken i Köln varit organiserad, och är det då inte tänkbart att det skett via just sociala medier? ”Så en tanke, skörda en handling...” du vet.

Jag vill inte på något sätt undergräva vad som hänt vare sig i Tyskland eller Sverige. Allt jag ber om är lite balans i vad du väljer att dela och ropa ut till din omgivning. När media eller någon person med pondus höjer rösten är det så lätt, så lätt att hänga på och sjunga med i kören så att säga. Det är bra och alldeles rätt att du reagerar på de orättvisor och händelser som media väljer att basunera ut, men visa då också samma engagemang i liknande frågor som rör dina egna landsmän. Det är framförallt där du kan påverka. Säg ifrån med kraft när du ser eller hör en konversation bland dina bekanta som luktar ruttet ägg. Sexistiska, hotfulla eller i någon form nedvärderande kommentarer.

Sedan behöver vi nog alla lära oss att ta en paus, andas och sedan ifrågasätta våra källor innan vi delar och sprider tankar och nyheter. Ha också i åtanke att det (mig veterligen) inte existerar någon fullkomligt objektiv mediekanal. Det skulle krävas en redaktion bestående av robotar, snarare än av människor med kött och blod, personliga åsikter, känslor och syften. Varje artikel du läser har en dold agenda eller vinkel, och ditt uppdrag är att överväga artikelns motiv innan du sprider vidare.

Och när du ändå är igång – fundera en smula på vad för reaktioner du själv vill uppnå med det du lyfter fram i dina kanaler? Du är med och påverkar på ett väldigt påtagligt sätt hur du själv och din omgivning ska uppleva världen, dag för dag. Styrs du av rädsla, känslor och fördomar när du tar ton? Eller är det av fakta? Vill du ingjuta skräck eller vill du ingjuta hopp till dem omkring dig med det du delar? Och varför?

Oavsett vad ditt svar är, föreslår jag att du i samband med dina inlägg försöker komma med egna konstruktiva förslag till lösningar på de problem du så ivrigt flaggar för. Vill du se förändring i världen? Lamslå då inte bara dina åhörare med skräckpropaganda, utrusta dem istället med verktyg för att agera!

Tack för ordet.

En moders identitetskris

Det händer något märkligt med mig just nu. 

Ja, faktum är att samma sak också hände sist jag fick barn. Låt oss kalla det en slags identitetskris.

Så här låter mitt och makens givande pillow talk:

Jag: (stirrar ut i november) *långsam ljudlig suck*

A: ...? Vad nu?

Jag: *långsam ljudlig suck igen* Nä, det är bara...du vet, LIVET...

A: (drar trött en kudde över ansiktet) Åh neej, inte nu igen!

För detta ”LIVET” upprepar sig en tre-fyra gånger i veckan nu för tiden. Och verkar dessutom vara ett sådant där skönt ämne som aldrig riktigt kan avklaras en gång för alla och som inte heller leder till så mycket produktivt, förutom att jag får babbla då. Vilker ju i och för sig alltid är trevligt.

Men vad menas då med mitt ”LIVET”-snack? Tja, jag är en 30-plussare som just blivit mamma för andra gången och hela min värld har liksom ställt sig på huvudet (igen). ”LIVET” är helt enkelt ett begrepp som fått sammanfatta all den frustration, glädje, längtan och förhoppning som trängs i hjärtat samtidigt. Alla de identiteter jag vill vara på samma gång men är rädd att jag inte hinner med: Kvinnan, mamman, författaren, sångerskan, äventyrerskan, entreprenören...

Min inre dialog går i stort sett så här:
"HUR I HELA SKOGENS DÅRAR SKA MAN HINNA MED SITT LIV EGENTLIGEN?!"

Är jag den enda som känner att allt, och då menar jag verkligen allt, ska hända just nu, mellan 20-40 ca? Och att det dessutom verkar halvt omöjligt med tanke på att jag redan hunnit avverka hela 20 och snart halva 30-års åldern? 

Mina drömmar om en glad och sund familj, ett roligt och utvecklande arbete, en musikkarriär, terapeututbildning, ett fint och egenrenoverat hus, volontärarbete i någon avlägsen afrikansk by, bokförfattande (och för all del – bloggförfattande), resa runt med familjen i Australien, starta eget superframgångsrikt företag, bo utomlands, bli stark och tränad, lära mig ett nytt instrument, hoppa fallskärm etc. etc. Allt ska liksom hända NU innan jag blir för...ja, vaddå? Gammal, inaktuell, trött, rädd, sjuk, oattraktiv, död? Ja så är det nog. Jag vill helt enkelt hinna med så väldigt mycket innan jag dör. Otroligt originellt, jag vet...

Och så fann jag detta citat som en vän postat och kände BANG! Klubban gick rätt i skallen.

För så här är det: jag har detta livet idag. Det är faktiskt allt jag vet. Kanske får jag lov att leva några dagar, kanske några år eller förhoppningsvis några decennier till här på jorden? Den biten har jag rätt begränsat inflytande över. Men imorse hade jag alltså förmånen att få vakna igen efter nattens sömn. En gåva i sig, för den möjligheten fick inte alla människor idag. Någonstans var någons tid ute, och den insikten gör mig extra tacksam för att jag fortfarande fått vara kvar här idag.

Så även om min hjärna formligen kokar av alla planer och önskningar, och även om jag alltid kommer att vara en person som är lite rastlös och ivrig att ”komma igång och komma iväg”, så försöker jag lära mig att se att det är vad jag gör just NU som är det viktiga. 

Idag hade jag en hel att-göra-lista som väntade på att bli avbockad, men så har min lilla bäbis plötsligt fått feber och gråter konstant. Och min lista får vackert vänta. Ordningen har fått omprioriteras för just nu, denna timme, denna dag behöver jag vara Louise-mamman och bara hålla mitt lilla barn, och faktiskt inte så mycket annat. 

Kathys Taylors sista hälsning

Denna morgon startade jag med att fälla tårar.

Minns ni den rörande berättelsen om cancersjuka Kathy Taylor, som jag skrivit om tidigare här på min blogg? Gravid och bara 34 år gammal insjuknade hon i en aggressiv cancer som snabbt spred sig. Några månader senare, efter en ofattbar och envis kamp från hennes sida tog cancern slutligen hennes liv och Kathy dog på nyårsafton den 31 december 2014.

Kvar lämnades hennes unga make och deras fem vackra barn utan sin hustru och mamma. Den lilla babyn Luke, som på grund av de kritiska omständigheterna fick födas redan i vecka 26, gick tyvärr bort två veckor efter förlossningen i sviterna av en infektion.

Berättelsen om Kathy Taylor spred sig snabbt från det lilla Bear River City i norra Utah, USA till resten av världen. När storyn nådde Hollywood och sångerskan Sarah McLachlan beslöt hon sig för att hjälpa familjen att täcka vårdkostnaderna. 

Kathy hade tidigare spelat in sin version av Sarah McLachlans "I will remember you" och sångerskan såg nu till att Kathys cover lades upp på iTunes, där alla intäkter gick till Kathys fond. 

Jag har känt så oerhört starkt för denna fina familj och när min vän, som också är Kathys svägerska, lade upp denna vackra video imorse brast mitt hjärta. 

Så här är Kathys Taylors sista hälsning: I will remember you. 

Kathy Taylor sjunger I will remember you

Varför stockholmskan upprör

Nej. Det går inte längre att förneka. 

Dagen jag fasat för en stor del av mitt vuxna liv är här. Dagen då min dotter öppnar munnen och jag inser att det som kommer ut ur den lilla oskyldiga munnen... är inget annat än stockholmska! Och jag menar inte vilken stockholmska som helst heller. Det är renaste LIDINGÖ (uttalas med tjockt I)-dialekten. Trots att vi aldrig ens bott i närheten av Lidingö!?

Man vet att det är riktigt illa när en av huvudstadens egna urinvånare kommer fram till en och roat kommenterar dotters utpräglade stockholmska. Det hände mig igår.

Och nu undrar du (iallafall om du kommer från Stockholmstrakten. Alla som inte gör det fattar nämligen omedelbart): varför är detta upprörande? Är det så fasansfullt att prata stockholmska?

*Djupt andetag*

Kära vän. Du måste förstå. Jag må ha bott här i stan i 14 år, men jag är och förblir göteborgare. Mitt blod är inte rött. Det är blått och vitt. Trots att jag aldrig brytt mig ett smiskande smack om fotboll. (Kan möjligen ha något att göra med att min pappa i flera år var VD för IFK ”Blåvitt” Göteborg...).

Jag är liksom uppvuxen med göteborgs-lillebrorskomplexet, som mest går ut på att med trumpen min snegla upp på coola, självsäkra storebror Stockholm och förlöjliga hans backslick och dryga 08-dialekt (och sedan i hemlighet ändå vilja bo där, för det är ju där allt händer! Där finns jobben, kändisarna, butikerna, brudarna).

Och nu har jag levt bland dessa dryga 08:or i 14,5 år och lärt mig att de inte alls är dryga, utan snarare ganska underbara människor, som inte kan hjälpa att de föddes på en plats där de automatiskt låter en liiten aning stroppiga när de öppnar munnen. Och någonstans har jag ju förstått att det skulle bli så här om jag bildade familj på östkusten istället för västkusten. Men jag hade liksom tänkt att min göteborgska och min mans danska skulle jämna ut de språkliga effekterna här hemma. Ack vad jag bedrog mig.

Ta inte illa upp nu, kära stockholmare. Det är inget personligt. Men att höra sitt eget  barn...sitt eget kött och blod slanga loss på stockholmska och utropa ”Ammeh! Asså, mamma, jag sa faktiskt NEIIIIIYYY!” ...Det isar till i ådrorna som när en Black Army-supporter viskar okvädningsord i örat på ett Blåvitt-fan.

Jag måste ta en stund och bearbeta denna mörka insikt.

Göteborgare + dansk = stockholmare?

Socialt experiment om våld

Jag kan inte tro att det är sant?!

Är vi så FEGA?!! Är vi så rädda att säga ifrån (eller att blanda oss i "andras angelägenheter") att vi hellre håller tyst medan vi bevittnar övergrepp? Jag är chockad.

Jag älskar Sverige och jag älskar mitt folk, men jag måste erkänna att jag undrar om vi är det enda landet i världen där ett sådant här socialt experiment skulle redovisa ett sådant ytterst pinsamt och skrämmande resultat? Vad är det MED oss? Sover vi inuti? Hur kan man inte reagera i en sådan här situation? 

Jag vet att vi alla någon gång har läst om liknande situationer i media. Det finns (tyvärr) gott om fall där misshandel, rån, till och med våldtäkt ägt rum mitt på öppen gata, med flera vittnen. Vanliga hederliga svenssonfolk på väg hem från jobbet. Som alltså sett grova övergrepp pågå och istället för att ingripa valt att sänka blicken och skynda därifrån. Och vi alla reagerar på samma sätt när vi läser det. Men HUR KUNDE övergreppet få fortgå trots vittnen?! Vad var det för människor som inte ingrep? 

Well, FEMTIOTRE personer var med i detta experiment - EN enda person sade ifrån!
Snälla säg att du (och jag) skulle ha varit den som reagerade!

Ge en komplimang - super win-win!

Idag hände en sådan där härlig grej som man lever länge på.

En helt främmande man i 35-40 års åldern stannade mig plötsligt på gatan, slog glatt ut med händerna och sa: "Ursäkta, jag ville bara säga; vad fin du e´!"

Jag tackade honom mycket överraskad och hemskt, hemskt glad. Fick spontan lust att klappa honom tillgivet på armen (jag kan möjligen ha gjort det också, minns inte helt) och fortsätta tacka honom i ytterligare flera minuter, men mannen bara log och var redan på väg bort innan jag hann berätta hur glad han gjort mig.

Efteråt brann en liten varm brasa i magen och i hjärtat på mig. Det var just hans vänliga och uppriktiga sätt att säga det som gjorde mig så glad. Hans enkla ord innehöll ingen laddning eller underliggande mening - bara en vänlig och genuin komplimang till en annan människa helt enkelt. Det tog honom kanske 10 sekunder att säga, men orden har värmt den här höggravida, trötta kvinnan hela resten av eftermiddagen.

Och jag tänkte på det efteråt. Hur ofta tar jag själv tillfället i akt att ge någon annan (till och med en främling) en vänlig komplimang eller visa min uppskattning? Hur ofta ser jag inte saker, människor, företeelser som är njutbara, vackra och värda att lyfta fram? Och det är troligen alldeles för sällan som jag ger uttryck för det. Vilket slöseri!

Jag har ibland gjort det, tagit mod till mig att ge en främling en spontan och uppriktigt menad komplimang och kan fånigt nog nästan bli nervös och behöver liksom samla lite mod först. Men
reaktionen är ALLTID den samma. Personen i fråga fullkomligt lyser upp som en fackla (liksom jag själv gjorde idag) och vad intressantare är; JAG lyser också upp efter att ha givit komplimangen.

Det blir en underbar kedjeeffekt där vi båda går ur situationen som lite gladare, varmare och lättare människor. Win-win! :)

Så TACK, du fina goda man som blev mitt exempel idag och valde att inte behålla en komplimang för dig själv, utan bjöd mig frikostigt på den när jag som mest behövde det. Jag tänker ta vid där du slutade, och lovar härmed att jag varje dag med start imorgon 30 oktober 2014 ska leta aktivt efter saker att ge andra människor komplimanger eller min uppskattning för. Jag ska dessutom leverera mina goda tankar direkt till personen i fråga när det är möjligt. Amen.

Ska bli spännande att se vad som kommer att hända inom mig och omkring mig den närmsta tiden. To be continued...

Hur ofta ger du andra människor komplimanger och uppskattning?

Använder du härskartekniker?

Sitter här och kämpar med en jobbartikel om Härskartekniker som har deadline imorgon. *svett*

Har intervjuat retorikexperten Elaine Eksvärd som bland annat skrivit flera böcker i ämnet retorik, kommunikation och härskartekniker och nu återstår det kreativa pusslet, det vill säga att plocka ut de viktigaste delarna och citaten och bygga ihop ett (förhoppningsvis) vettigt reportage. Alltid en smula ångestladdat tycker jag att liksom sparka igång sig själv, trots att ämnet i detta fall är uppriktigt intressant. Kommunikation rör oss alla.

Elaine Eksvärd. Foto: snackasnyggt.se

Jag har bett Elaine rada upp några vanliga så kallade härskartekniker (det vill säga olika sociala manipulationer) och hur man bäst tacklar situationer där man utsätts för dem.

En viktig poäng Elaine Eksvärd tog upp i intervjun är, att vi själva oftare än vi kanske tror använder oss av det hon kallar självförvållad härskarteknik. Det vill säga när man omedvetet förminskar sig själv inför andra människor. "Förlåt... får jag bara ställa en liten fråga? Det går jättefort, jag lovar". Att man liksom drar ner sin egen pondus och framställer sig som mindre betydelsefull i sammanhanget än någon annan.

Måste tyvärr säga att jag kände igen mig själv i den beskrivningen. Mer än en gång har jag kommit på mig själv (tyvärr oftast när orden är ute och det redan är för sent att ta tillbaka) med att framföra åsikter eller frågor på ett mer osäkert sätt än nödvändigt. Min fråga eller synpunkt har kanske varit riktigt befogad eller vettig, men ändå har något då fått mig att böja huvudet och uttrycka mig på ett löjligt försiktigt sätt. Det bor en liten, liten kyckling där inne någonstans som ibland (inte alltid tack och lov) är rädd för att ta ton och orsaka lite "rabalder" tror jag. Men vet ni vad? Ibland BEHÖVS lite rabalder! :)

Hmmm...det är nog bra att jag sitter med just detta reportage just nu...

Du kan läsa mitt färdiga reportage med Elaine Eksvärd här

Ditt svar kan förändra allt

Ana Udovic. Foto: Ordfront

Läste just en artikel som publicerades i Resumé igår. Den berör lite av det jag skrev om i mitt tidigare inlägg
”Hur skyddar du ditt barn?”.

I artikeln intervjuas journalisten Ana Udovic som i flera år skrivit om familjefrågor för alltifrån Vi Föräldrar, Mama och DN till större reportage i Fokus och nu är aktuell med boken Generation Ego.

Ana menar att samhället blir mer och mer egocentriskt istället för kollektivistiskt* och att framförallt ungdomar idag upplevs som väldigt självupptagna och narcissistiska med ett ökat fokus på den egna individen och dagliga selfies på Instagram. Och kanske är det inte så konstigt? Ana poängterar just att det är vi (samhället) som faktiskt uppfostrat dem till att vara det.

– Det handlar om att man sysslar med självförverkligande mer än att bygga ett välfärdssamhälle, vilket många känner att vi redan har kommit ganska långt med. Men den yngre generationen känner inte samma trygghet och då försöker man bygga sitt personliga varumärke via sociala medier och annat, säger Ana Udovic.

Ana tycker att samhället har svikit den yngre generationen och att det är dags att tänka om.

– Sociala medier är tveeggat. På ett sätt kan det vara en bra metod för att samlas kring ett ämne, men det stora problemet är det ständiga sökandet efter bekräftelse, säger Ana Udovic.

Och jag funderar. Om vi inte gillar utvecklingen vi ser nu, om vi upplever att samhället blir mer och mer kyligt, hårt och fokuserat på mig, mig, mig… Och om vi förstår att mycket utav det i grund och botten har fötts utav en rastlös sökan efter bekräftelse och brist på genuin inre trygghet som just nu inte bara präglar några enstaka människor utan hela generationer… Vad gör vi då åt det? Hur kan vi förändra den utvecklingen? 

Och låt mig nu ställa ett par avgörande frågor (och jag ber dig att vara fullkomligt ärlig i ditt svar):

Var någonstans tror du personligen att den förändringen effektivast kan äga rum? På dagis/i skolan/på jobbet/ute i samhället … eller inom hemmets väggar i familjen? Var någonstans tror du att en växande individ generellt har störst chans att odla den slags trygghet som ska bli den personliga plattformen i livet? 

Tänk efter noga innan du svarar för ditt svar kan förändra allt.


*kollektivism = Känslan av ett ömsesidigt beroende människor emellan och att man främst månar om gruppen snarare än den enskilda individen.

Hur skyddar du ditt barn?

Jag för en kamp där hemma. Kanske gör du också det?

Varje dag bönar och ber min treåriga dotter vid något tillfälle om att få se på Barnkanalen alternativt någon rolig barnfilm på datorn. Jag och min man har alltid haft rätt bestämda regler kring tekniken här hemma, och även om det absolut händer (en liten stund några gånger i veckan för att vara exakt) att hon får sin vilja igenom känner jag alltid ett intuitivt motstånd mot att placera min lilla flicka framför en skärm. 

Igår kväll satt jag med dessa tankar under en väldigt intressant föreläsning. Den hölls av Dr Gordon Neufeld, kanadensisk psykolog och internationellt erkänd expert på barn- och föräldrarelationer.

Föreläsningen handlade om det extremt aktuella ämnet; att uppfostra barn i den digitala tidsåldern.

Dr Neufeld talade om både för- och nackdelar med den kraftiga digitala exponering vi (och i ännu högre grad våra barn) utsätts för idag. Och vad som verkligen gjorde avtryck i mig var hur viktigt det är att vi som föräldrar ser och förstår vårt enorma ansvar i att förbereda våra barn för den överväldigande exponering de utan tvekan kommer att ställas inför (vare sig vi vill det eller inte) genom sitt liv. Idag startar ju den exponeringen i många fall redan vid babystadiet och accelererar bara därifrån.

Så hur skyddar vi våra barn mitt i den intensiva digitala tidsålder vi lever i?
Det gör vi enligt Dr Gordon Neufeld effektivast genom att se till att VI är de som våra barn huvudsakligen knyter an till och får sin trygghet ifrån. Vi! Inte dagisfröknar. Inte kompisar. Inte grannen. Inte tekniken med all sin lockande stimulans. De kan (och ska) aldrig ersätta en förälders avgörande roll. 

Det kanske kan låta förenklat, men vad Dr Neufeld menade och som jag verkligen tror på är, att vi som föräldrar måste fylla våra barn med deras huvudsakliga behov! Och vilka behov är det?

Det är verklig inre trygghet, kärlek, närhet och genuin bekräftelse. Det är det ENDA som på riktigt kan stilla det tröstlösa sökandet efter stimulans och bekräftelse som många barn, ungdomar och inte minst vuxna (troligen omedvetet) ägnar sig åt via sociala medier, dataspel, pornografi och andra tomma ”fix”.

Med sådana kraftfulla verktyg (som jag nämnde ovan) har Gordon Neufeld i sin forskning lagt märke till att vi som föräldrar skapar en skyddande sköld för våra barn, där yttre ”pilar”, såsom sårande ord, kränkningar, förluster etc. inte på långa vägar får samma verkningskraft som de annars får, i avsaknad av den skyddande skölden.

Såhär efter seminariet tror jag faktiskt att min intuition varit riktig. Det finns onekligen mycket roligt, bra och uppbyggande i den digitala världen men jag inser ännu mer nu att den stimulans mina barn i sin späda ålder (ända upp i tonår egentligen) verkligen behöver och har rätt att få, framför allt måste komma från meningsfulla relationer med sina nära och kära, från tryggheten i hemmet och inte från yttre ”fix”.

Så hemskt ledsen N, mamma kommer att fortsätta envisas med begränsat TV-och dataanvändande ett bra tag till…

Från föreläsningen: Dr Gordon Neufeld, psykolog och expert på barn- och föräldrarelationer

Från föreläsningen: Dr Gordon Neufeld, psykolog och expert på barn- och föräldrarelationer

Kathys baby död

Åh, det är svårt att hålla tårar tillbaka när man ser detta nyhetsklipp från KSL.com där man berättar om det senaste från familjen KathyTaylor. Jag som känt mig väldigt engagerad i denna familjs öde har inte förrän idag fått se familjen i rörlig bild. Vilka vackra och fantastiska människor! 

Kathys lilla baby Luke dog tyvärr i helgen som en följd utav en infektion som slog ut hela hans lilla system. Trots den stora sorg detta varit och är för familjen behåller de fortfarande en närmast överjordisk optimism och tilltro till livet och att de kommer att få möta sin lille son igen.

Se Kathy berätta med egna ord i nyhetsinslaget här

Kathy och hennes Nate

Miraklet är i full gång

Känns väldigt fint att få skriva detta nu. Många har varit engagerade i den historia om familjen Taylor som jag skrev om här. Även tidningar världen över har snappat upp historien och familjen Taylor har till sin stora förvåning blivit något av en världsnyhet. Sociala medier är fantastiska på det sättet.

I och med att mitt senaste blogginlägg om Kathy var så sorgligt är det inte mer än rätt att jag nu också uppdaterar er om vad som hänt senast, och det är faktiskt väldigt positiva nyheter.

Det var den 7 september i år som 33-åriga Kathy, gravid i 26:e veckan med sitt 6:e barn, blev körd i ambulans till sjukhuset i Utah. Cancern hade då spridit sig till hennes lever och ryggrad. Hon fick i slutet av samma vecka föda sin lille son många veckor för tidigt. Något både pojken och hon överlevde, tack och lov.

Samtidigt blev läkarna väldigt oroade över en perforering i Kathys mage och gav henne 24-36 timmar att leva, baserat på hennes tillstånd. Två gånger den helgen lämnade hon nästan denna värld, men ”kom alltid tillbaka” till livet igen. Istället för att dö förbättrades hennes hälsa så pass mycket att läkarna vågade sätta igång en väldigt riskfylld behandling för hennes lever, en behandling hon hade 50 % chans att ens överleva. Men det gjorde hon!

För varje dag som gått sedan dess har hon visat mer och mer styrka och en enorm vilja att leva. Hon fick äntligen hålla sin lille nyfödda son och har klarat att ställa sig upp helt själv.

Igår 24 september löd den senaste uppdateringen att Kathy börjat prata om att hon vill åka hem så att hon får vara nära sina andra 5 små barn efter så lång tid ifrån dem. Hon har fortfarande kroppen full av cancer som man försöker att stoppa och läkarna har idag ingen direkt plan för hur man ska lyckas ordna hennes svåra magproblem, men det verkar just nu som att denna fantastiska kvinna tänker stanna kvar på jorden ett litet tag till! Något som verkade otänkbart för någon vecka sedan. Mirakel sker varje dag, i stort och smått, mina vänner. Tack för allt ert stöd och era tankar till familjen.

Kathy, ständigt leendes.

Kathy och hennes make Nathan.

Lilla baby Luke som föddes i vecka 26.

Kathy får äntligen hålla sin baby.

Det som började som en liten ödmjuk insamling för att hjälpa familjen med de obarmhärtiga vårdkostnaderna har snabbt accelererat från några hundra bidrag till över tusen. Familjen hoppades på att möjligen få in 20 000 dollar och är nu rörda och överväldigade över att människor hela världen över har bidragit med, i skrivande stund, 62 500 dollar!

Vill du också vara med och stötta familjen? Klicka här


Så här betalar du från Sverige:

Gå till Kathys fond 

1) Klicka på den gröna 'Contribute' knappen.
2) Välj hur du vill logga in (för mig funkade inte facebook, utan jag fick skapa ett användarnamn, gick på 10 sek)

3) Skriv in den summa du vill skänka till familjen Taylor

4) Följ de instruktioner som kommer upp därefter

5) När du kommer till sidan som frågar efter dina kort/betalningsuppgifter; ange "Sweden" i Country-rullistan 

6) Fortsätt följa instruktionerna på nästa sida
7) Ett bekräftelsemejl på att betalningen gått iväg kommer till dig direkt