De finaste gör alltid entré sist?

Jo jo, jag vet. Tro mig. Jag är komplett och fullständigt medveten om att detta med att starta en blogg känns så… 2006. Och ändå sitter jag här nu, flera år efter att tanken såddes första gången och anser att 2014 väl vore ett alldeles utomordentligt år att starta en blogg!?

Så här är jag, fashionably late. Vad roligt att du hittade hit! Dig som läser hoppas jag kunna underhålla, lyfta och inspirera, den stund av ditt liv du väljer att viga åt The Swede Spot.

Här kan du förvänta dig vardagsreflektioner, högexponerade bilder och annat som gör livet allmänt trivsamt.

Att väcka magi i lunchrummet

Har du en dröm? Dum fråga, klart du har en dröm. ALLA levande människor går runt med någon liten (eller stor, för den delen) dröm. 

För ett tag sedan upplevde jag något magiskt på jobbet. Jag satt på lunch med kollegor, och först var det mest kallprat om ditt och datt som det oftast blir med personer man egentligen inte känner så väl. Men eftersom jag är en person som snabbt blir stressad och uttråkad av ytliga konversationer ställde jag, lite out of the blue frågan; ”Så! Berätta, vad har ni för drömmar i livet?”. 

Jag överdriver inte när jag säger att det blev DÖDSTYST runt bordet! Ögonbryn sköts i höjden, kinder bleknade och kollegorna såg ut som om jag just frågat dem om de ville dansa tango med en friterad gorilla.

Och sedan började magin. 

Någon tog trevande ordet och började berätta om en dröm han gått och burit på i många år. Någon ville resa jorden runt, en annan ville klara en maraton, själv berättade jag om mina musikdrömmar. Men en av de drömmar som berörde mig allra mest där runt bordet var samtidigt också den mest opretentiösa. Personen drömde om att en dag ha ett hus, men det var inte huset som var det viktiga. Det som utgjorde själva drömmen var, att det skulle finnas en gång av vitt grus som ledde upp till huset. Det var det vita gruset som fick henne att brinna och längta, eftersom hon sedan liten älskat känslan och ljudet av grus som knastrar under fötterna när man går. Och eftersom hon förband det ljudet med något vackert och hemtrevligt. Så enkelt men så fint. Jag älskade den drömmen! 

Och jag älskar att se ljuset som tänds i människors ögon när de får tala om det som värmer deras själ. Jag älskar hur stämningen kring det där lunchbordet på några minuter förvandlades så totalt från ytligt trevlig till ivrig och okonstlad glädje. Rosiga hänförda kinder och glansiga ögon. Efter lunchen fick jag privata meddelanden från några av kollegorna som tackade för en annorlunda och rolig lunch och önskemål om en repris. 

Vadan denna effekt? Därför att livsdrömmar är så intimt och så sammankopplat med vårt hjärta och vår själ att när vi talar om dem är det i princip omöjligt att inte komma i kontakt med det allra mest genuina inom oss. Den korta stund vi samtalade över lunchbordet väcktes något till liv inom oss alla. En gnista och uppriktighet som jag tyvärr tycker att vi håller sövande i allt för långa perioder. 

Prova själv! Ignorera den pinsamma tystnaden som tar plats i några sekunder när folk förvånat sväljer ner paprikan de just satte i halsen och luta dig sedan tillbaka och NJUT av att se människor bli elektriska.

Do NOT try this at home, människor!

Sitter här och tänker på äpplen. Tänk att äta ett äpple som en normal människa och inte som någon som just vacklat ut ur en grotta! Den som någonsin sett mig äta ett äpple vet vad jag pratar om.  Normala människor äter vanligtvis äpple genom att ta en tugga med framtänderna. Sedan tugga. Sedan svälja. Punkt.

När jag äter äpple måste jag liksom öppna hela huvudet i ett enormt flodhästgap och trycka in äpplet på sidan. Med vana (men tyvärr fortfarande ingen vidare precision) biter jag av äppelbiten med kindtänderna, alltid noggrann med att inte belasta de ömtåliga dyrgriparna (betalda ur egen ficka) i framraden. Med resultatet att halva äppelslafset oftast sitter kvar på kinden efteråt.  Men det kan man lite fint och diskret torka bort med handen sedan, så det går ingen nöd på mig, inte.

Ja, så jag slog alltså ut mina framtänder som ung och dum. 12 år gammal tyckte jag nämligen att det var en toppenidé att en mörk decemberkväll gå upp för en backe delvis täcks av is. Lo, and behold!  Jag halkade och small rakt ner på isen med framtänderna. Minns fortfarande avtrycken av mina trasiga tänder i isen… Och sedan dess kan man säga att jag blivit superstammis med tandläkarna och upprättat ett eget rum med säng och wc på Odontologen. Eller, kanske inte det sista. Men det borde jag nog ha gjort, med tanke på hur många timmar och dagar av mitt liv jag spenderat i de korridorerna. 

Sista behandlingen ägde rum förra våren (långt efter att försäkringen slutat gälla med andra ord) och nu har jag alltså tvingats betala många värkande riksdaler för att kunna blända världen med mina för evigt vita porslinständer. Så, det var LÄTT värt det att traska uppför den där isbacken för 20 år sedan. Hmm…Men ett litet förslag ändå: snälla, don’t try this at home…

Kreativitetsdöden

Åh dessa renoveringsprojekt. Man vet att man behöver köpa nya element där hemma när 3-åriga dottern, (fullt påklädd m jacka och mössa) står i hallen och försöker få upp ytterdörren:

”Mamma! Jag går ut en liten stund och VÄRMER mig… så det inte blir så kallt”.  Eehhh…?

Vi har för nu alltså en dryg månad sedan flyttat in i vårt nya lilla radhus där det visserligen går att leva (om man bortser från den arktiska kylan som har sin grund i trasiga element), men NJUTA…nej, det är en helt annan femma. 

Åtminstone för mig som redan som 12-åring började använda barnvaktspengarna till att köpa inredningsattiraljer till mitt (väldigt) framtida hem. Jag är en av dem som alltid drömt om min egen trygga, prydliga och ubersnygga borg. Så många timmar jag ägnat åt att spåna fram idéer och söka inspiration i tidningar och på diverse inredningssiter, men alltid med samma problem; antingen har jag inte haft hemmet, eller så har jag inte haft pengarna för att kunna omsätta idéerna i verklighet. 

Mycket behöver göras i nya huset för att få till en stil, funktion och känsla som passar vår lilla familj. Men här kommer det komiska/tragiska. När jag nu äntligen faktiskt BOR i ett vettigt hus med lite mer utrymme och en ok budget för renoveringar så…är jag helt och hållet TOM på kreativitet och kittlande inredningsidéer! Jag hade typ fler idéer för huset innan vi fysiskt flyttade in i det. 

HUR. KAN. DET få vara så ironiskt och idiotiskt?!  :-/

Lite uppmuntrande bilder till er som fått för er att NI har det stökigt hemma...