Att väcka magi i lunchrummet

Har du en dröm? Dum fråga, klart du har en dröm. ALLA levande människor går runt med någon liten (eller stor, för den delen) dröm. 

För ett tag sedan upplevde jag något magiskt på jobbet. Jag satt på lunch med kollegor, och först var det mest kallprat om ditt och datt som det oftast blir med personer man egentligen inte känner så väl. Men eftersom jag är en person som snabbt blir stressad och uttråkad av ytliga konversationer ställde jag, lite out of the blue frågan; ”Så! Berätta, vad har ni för drömmar i livet?”. 

Jag överdriver inte när jag säger att det blev DÖDSTYST runt bordet! Ögonbryn sköts i höjden, kinder bleknade och kollegorna såg ut som om jag just frågat dem om de ville dansa tango med en friterad gorilla.

Och sedan började magin. 

Någon tog trevande ordet och började berätta om en dröm han gått och burit på i många år. Någon ville resa jorden runt, en annan ville klara en maraton, själv berättade jag om mina musikdrömmar. Men en av de drömmar som berörde mig allra mest där runt bordet var samtidigt också den mest opretentiösa. Personen drömde om att en dag ha ett hus, men det var inte huset som var det viktiga. Det som utgjorde själva drömmen var, att det skulle finnas en gång av vitt grus som ledde upp till huset. Det var det vita gruset som fick henne att brinna och längta, eftersom hon sedan liten älskat känslan och ljudet av grus som knastrar under fötterna när man går. Och eftersom hon förband det ljudet med något vackert och hemtrevligt. Så enkelt men så fint. Jag älskade den drömmen! 

Och jag älskar att se ljuset som tänds i människors ögon när de får tala om det som värmer deras själ. Jag älskar hur stämningen kring det där lunchbordet på några minuter förvandlades så totalt från ytligt trevlig till ivrig och okonstlad glädje. Rosiga hänförda kinder och glansiga ögon. Efter lunchen fick jag privata meddelanden från några av kollegorna som tackade för en annorlunda och rolig lunch och önskemål om en repris. 

Vadan denna effekt? Därför att livsdrömmar är så intimt och så sammankopplat med vårt hjärta och vår själ att när vi talar om dem är det i princip omöjligt att inte komma i kontakt med det allra mest genuina inom oss. Den korta stund vi samtalade över lunchbordet väcktes något till liv inom oss alla. En gnista och uppriktighet som jag tyvärr tycker att vi håller sövande i allt för långa perioder. 

Prova själv! Ignorera den pinsamma tystnaden som tar plats i några sekunder när folk förvånat sväljer ner paprikan de just satte i halsen och luta dig sedan tillbaka och NJUT av att se människor bli elektriska.