The Live List - Mer magi åt familjelivet!

Hej!

Vill tipsa dig som verkligen vill leva ett ROLIGT och minnesvärt liv med din familj. Du som vill att livet ska bestå av mer än bara en ändlös rad av enformiga vardagar.

Kelly, min kusins fru, berättar i TV om hur hon och hennes familj (bestående av man och fem barn) har skapat en så kallad Leva-lista. Listan innehåller enkla, roliga och spännande saker de tillsammans kommit fram till att de vill uppleva som familj. Mycket inspirerande!

Se Kelly berätta om "The Live List" här

Hur mår din självkänsla?

Jag ser ut som ett as!
Jag klarar inte det här.
Jag önskar jag såg ut som henne.
Jag kommer aldrig att hitta någon.
Inget jobb vill ha mig.
Jag är inte lika smart som honom.
Mina lår är för feta!
Det går inte, jag kan inte.

Helt ärligt. Händer det att du tänker på det här sättet?

Jag funderar just nu mycket över det här med självkänsla.
Läser en intressant bok som heter ”Finn din energikod” av Sanna Ehdin (kan varmt rekommendera om du liksom jag, är intresserad av personlig utveckling, kvantfysik och självläkning) och författaren skriver så här:

”En blomma är bara en blomma. Den lägger ingen värdering i det. Den tänker inte ”jag är fel, jag borde vara gul eller rosa”. Den tänker heller inte ”jag har fel rosa nyans” eller ”jag har för många blomblad”. Inte heller bekymrar den sig för att ”mina blad är för stora”! Den lägger ingen tid på sådant tänkande, för det finns inte i blommans värld. Den står där stolt och vacker och visar upp sig i all sin härlighet. Den bara är."

Och jag läser dessa rader med värkande hjärta och önskar så att jag och vi alla bara kunde slappna av och acceptera oss själva mer precis som vi är och som vi ser ut. Att vi alla kunde lära oss att dumpa de negativa tankar som drar ner vår energi och självkänsla. Inse att vi är olika slags "blommor" som ser ut och är precis som vi ska se ut och vara. Och att vi ska stå stolta och vackra i all vår härlighet, hur den härligheten än råkar se ut.

FATTA vad mycket värdefull energi vi slösar på att döma oss själva och andra! Och fatta vad som skulle kunna hända när vi sänker volymen på (eller helt stänger av) den inre negativa ”radiokanalen” som alltför ofta får spela sina ohyggliga B-låtar inom oss (där refrängerna låter ”jag är ful dabadii, jag är fet dabadaa, jag är dum, dobidoo, jag är fel, lalalaa…”.). Vi skulle frigöra en MASSA kraft som äntligen fick gå till det den vill och ska gå till: Att skapa stordåd i ditt och andras liv!

Om vi kan stänga av neggo-tankarna kan vi använda kraften till att tro på oss själva istället för att tvivla. Att våga satsa på utbildningen eller söka det där jobbet, att gå stolt och trygg i badkläder på stranden (yes, blek som ett lakan och med skönt dallrande celluliter), att öppna hjärtat för nya vänskaper, att skicka in sitt bidrag till tävlingen, att tro att man är värd att älskas villkorslöst, att gå efter sin dröm, att skita hundra procent i om modet eller det politiskt korrekta säger att man ska vara och se ut si eller så, att våga älska sig själv precis som man är skapt.

Jag jobbar ständigt på detta. Har kommit en rätt bra väg tycker jag, men har fortfarande mycket kvar. Jag tror att man i någon utsträckning behöver arbeta på att acceptera och älska sig själv och människorna i ens omgivning var enda dag. Förmodligen hela, hela tiden. 

Varje morgon sedan något år tillbaka står jag och pratar med mig själv i badrumsspegeln medan jag gör mina morgonrutiner. Jag vill inte återge ordagrant vad jag säger, eftersom det är väldigt personligt, men det handlar alltid om att stärka och bygga upp mig själv. Att se mig själv i ögonen medan jag påminner mig själv om att jag är bra, att jag duger, att jag är älskad, att jag kan, att jag är värdefull precis som jag är. 

Och vet du, jag kan uppriktigt säga dig att jag har förändrats och förfinats av denna knasiga lilla rutin. Min inre dialog är så mycket snällare än innan. Jag känner mig lugnare och mindre benägen att fundera över andras åsikter om mig. Jag vill utmana dig att testa själv i en månad (eller bara en vecka) och lägg märke till vad som händer inom dig. Do it!

Ha nu en fortsatt skön söndagskväll! Det är du värd. :)

Kärnan i allt är kärlek. Till dig själv, till andra och till livet.

Brev till John Blund

Hej!

Jag är en tjej på 33 jordsnurr som letar efter en kompis.
Jag är ute efter dig som är snäll, väldigt lugn och framför allt tyst som en ninja. Du får gärna gilla mörker och strö sand i mina ögon då och då. Typ nattetid. Heter du John Blund och är sugen på riiiktigt långa nätter med oavbruten sömn och vila, så skriv! Vi skulle kunna hänga ett tag.

Vänliga hälsningar
33-åring med sömnbrist

Såååå trött. Men så länge jag fortfarande bloggar lever jag. Tror jag.

Ja. Så sömn är för tillfället inget vi tror på särskilt mycket i det här huset. Överskattat liksom.
Varje natt vaknar minstingen och vägrar sedan somna om efter att ha blivit tankad i mjölkbaren. Hon har dessutom upptäckt sin strålande klara röst nu också och tränar flitigt på sina skalor varje natt. Mi-mi-mi-mi-mi-mi-miiiii. *halvtons höjning* Mi-mi-mi-mi-mi-mi-miiiiiiiiii" och så vidare. Och så VIDARE.

Men är det inte fascinerande hur nära man kan vara att slänga ut henne alternativt sig själv från balkongen klockan 03.40, och sedan ändå vara tokkär i det lilla monstret hela dagarna? Hur är detta möjligt egentligen?!

"Vaddå? Jag har väl inte gjort nåt?" Wanna bet...

Jag har dessutom haft en liten vattkopps-storasyster här hemma hela veckan så det är klart att man känt sig lite extra mör på sistone. Inte så mycket bloggande med andra ord. Däremot mycket andra skojsigheter. Stora N har till exempel haft konstutställning hemma i köket. Ah! Fantastico! Excellente! Sådan utsökt känsla för detaljer och formuttryck. Och ja, det är en tampong du ser.

Modern konst à la N

Hon har dessutom uppfattat mammans extrema trötthet, och istället för att tjata upp mig ur sängen för att få frukost på mornarna har hon helt enkelt tagit saken i egna händer, min kompetenta lilla tjej. Som igår när jag kom ner och fann min dotter i full gång att slafsa i sig denna näringsrika (för att inte tala om smarriga) kombination: Havredryck och Caesardressing. Nom nom liksom. :-S

Frukost för kungligheter!

Yep, detta är livet just nu. Jag har aldrig varit så här trött, men lyssna nu! Jag kan ändå uppriktigt säga att jag är lycklig och känner mig så enormt tacksam för den utveckling jag får genom mina små människor. De hjälper till att polera mitt inre och jag tror på fullaste allvar att jag blir en bättre kvinna av att dagligen träna mig i att tackla utmaningarna de slänger åt mitt håll. Gott så.

God natt. Eller inte.

En moders identitetskris

Det händer något märkligt med mig just nu. 

Ja, faktum är att samma sak också hände sist jag fick barn. Låt oss kalla det en slags identitetskris.

Så här låter mitt och makens givande pillow talk:

Jag: (stirrar ut i november) *långsam ljudlig suck*

A: ...? Vad nu?

Jag: *långsam ljudlig suck igen* Nä, det är bara...du vet, LIVET...

A: (drar trött en kudde över ansiktet) Åh neej, inte nu igen!

För detta ”LIVET” upprepar sig en tre-fyra gånger i veckan nu för tiden. Och verkar dessutom vara ett sådant där skönt ämne som aldrig riktigt kan avklaras en gång för alla och som inte heller leder till så mycket produktivt, förutom att jag får babbla då. Vilker ju i och för sig alltid är trevligt.

Men vad menas då med mitt ”LIVET”-snack? Tja, jag är en 30-plussare som just blivit mamma för andra gången och hela min värld har liksom ställt sig på huvudet (igen). ”LIVET” är helt enkelt ett begrepp som fått sammanfatta all den frustration, glädje, längtan och förhoppning som trängs i hjärtat samtidigt. Alla de identiteter jag vill vara på samma gång men är rädd att jag inte hinner med: Kvinnan, mamman, författaren, sångerskan, äventyrerskan, entreprenören...

Min inre dialog går i stort sett så här:
"HUR I HELA SKOGENS DÅRAR SKA MAN HINNA MED SITT LIV EGENTLIGEN?!"

Är jag den enda som känner att allt, och då menar jag verkligen allt, ska hända just nu, mellan 20-40 ca? Och att det dessutom verkar halvt omöjligt med tanke på att jag redan hunnit avverka hela 20 och snart halva 30-års åldern? 

Mina drömmar om en glad och sund familj, ett roligt och utvecklande arbete, en musikkarriär, terapeututbildning, ett fint och egenrenoverat hus, volontärarbete i någon avlägsen afrikansk by, bokförfattande (och för all del – bloggförfattande), resa runt med familjen i Australien, starta eget superframgångsrikt företag, bo utomlands, bli stark och tränad, lära mig ett nytt instrument, hoppa fallskärm etc. etc. Allt ska liksom hända NU innan jag blir för...ja, vaddå? Gammal, inaktuell, trött, rädd, sjuk, oattraktiv, död? Ja så är det nog. Jag vill helt enkelt hinna med så väldigt mycket innan jag dör. Otroligt originellt, jag vet...

Och så fann jag detta citat som en vän postat och kände BANG! Klubban gick rätt i skallen.

För så här är det: jag har detta livet idag. Det är faktiskt allt jag vet. Kanske får jag lov att leva några dagar, kanske några år eller förhoppningsvis några decennier till här på jorden? Den biten har jag rätt begränsat inflytande över. Men imorse hade jag alltså förmånen att få vakna igen efter nattens sömn. En gåva i sig, för den möjligheten fick inte alla människor idag. Någonstans var någons tid ute, och den insikten gör mig extra tacksam för att jag fortfarande fått vara kvar här idag.

Så även om min hjärna formligen kokar av alla planer och önskningar, och även om jag alltid kommer att vara en person som är lite rastlös och ivrig att ”komma igång och komma iväg”, så försöker jag lära mig att se att det är vad jag gör just NU som är det viktiga. 

Idag hade jag en hel att-göra-lista som väntade på att bli avbockad, men så har min lilla bäbis plötsligt fått feber och gråter konstant. Och min lista får vackert vänta. Ordningen har fått omprioriteras för just nu, denna timme, denna dag behöver jag vara Louise-mamman och bara hålla mitt lilla barn, och faktiskt inte så mycket annat. 

Tips på gratis mammaträning

Ah! Förändringens tider!

Denna vecka  har jag äntligen lyckats leva som jag försöker lära nu för tiden. Rörelse och glad-träning varje dag (= helt opretentiös träning hemma i vardagsrummet), verkligt bra och god mat och ingenting (HÖRDE DU?! INGENTING!!) från kak-godis-choklad-glass-hyllorna i affärerna. 

Jag smyger till mig en färsk, krämig dadel då och då men annars inget sött (HÖRDE DU IGEN? INGENTING!!).

Tjohooo!! Är löjligt stolt över denna prestation (det hade du också varit om du levt i min kropp och känt det mega-sötsug jag tidigare varit slav under). Livet känns så oerhört mycket fräschare, ljusare och roligare. Bara utav en enda veckas kost-korrigering!

Jag känner att 2015 kommer att bli mitt hälsoår. Jag har nu läst ut boken "Kärnfrisk familj - så gör du" och har köpt deras nya bok med ännu fler smarriga recept. Jag har läst och förfärats över sanningen om de mängder kemikalier vi dagligen preppar oss fulla med, både via maten och via hudprodukter. Jag praktiskt taget sprang till hälsokostbutiken och köpte en ny mascara utan alla skadliga vidrigheter jag tidigare kletat på mina redan ömtåliga ögon. Hjälp! Tänk att jag skulle leva i 33 år innan jag började få upp ögonen för detta.

Tips! Vill du också röra lite mer på dig utan att det behöver ta tid från familjen? Kika på denna underbara sida med massa träningspass à 30 minuter. Passen är extra lämpliga för mammor som kanske behöver vara lite extra varsamma med sin kropp efter en förlossning.

Gå till Café Mom Studios här för att köra ditt första 30-minuters pass.

Dessa pass kör jag varje dag på projektorn hemma i vardagsrummet. Jag och min lilla treåring står ofta tillsammans och hoppar och svettas och skrattar. Hon tycker det är jättekul, och jag är glad att vi kan göra något aktivt tillsammans, även när babyn ligger och sover.

Nu fortsätter jag på det här spåret. Woop woop!

En påse ork, tack!

Projekt sockeravvänjning håller på att ta form här hemma.
Jag säger "ta form" eftersom det än så länge bara är i tankarna och inte så mycket i handling.

Min fina ambition att få kontroll över mitt sockerberoende förra veckan förblev just... en ambition och inte så himla mycket mer. Visserligen drog jag ner på intaget av socker och tränade lite lätt med vikter här hemma, men träningspasset avslutades liksom med en fet semla. Och ungefär i de banorna har jag fortsatt. *skäms*

Så fick jag syn på denna bok "Kärnfrisk familj- så gör du" hemma hos min syster här om dagen och kände instinktivt att det är boken för mig just nu. Så nu läser jag, lär mig och peppas av förändringens friska vindar som jag redan kan ana inombords.

Ett stycke i boken som jag gillar särskilt mycket handlar om ork. Att orka ta tag i och förändra sina vanor. Vi alla har våra ursäkter. Min heter just nu "jag har nyss fött barn och behöver landa lite i den här nya tillvaron och få ordning på sömnen etc. innan jag får ork att göra några krävande förändringar."

Och det rappa svaret på den ursäkten hittar jag i boken:

"Ork är ingenting som du får. Ork är någonting som du skapar. Det dyker inte bara upp en trevlig kille en vacker dag och knackar på dörren med en påse ork till er familj". 

Haha! I love it! Klarspråk så det skvätter om det.

Och hur skaffar man sig då ork, enligt boken? Genom att HANDLA!

Första steget är att sluta slå på sig själv med skuld-boxarhandskarna. "Åh nu halkade jag dit igen! Glömde träna idag också. Suck vad uppsvullen jag känner mig, kommer ju aldrig lyckas med detta".
Det är ett säkert sätt att fortsätta i de negativa banorna.

Istället tänker vi nu framåt. Vad VILL vi ha? Vi vill till exempel känna oss lätta, fräscha, starka och pigga. Ha energi till lek och kärlek och bli av med huvudvärk, sömnsvårighet och humörsvängningar (som är några av sockrets vanliga bieffekter) etc.

Så den här veckan sätter jag mig med familjen och gör upp en plan. Vi ska bestämma hur vi vill att vår nya livsstil ska se ut, vara och kännas. Klippa ut bilder ur tidningar och skapa ett kollage med inspirerande bilder som ska illustrera vårt hälsomål för det här året. Och vad vår belöning kommer att vara när vi klarar det. Kollaget ska sedan hänga på en plats där vi dagligen ser den och påminns om vårt beslut.

Jag ser fram emot det! :)

En sockerberoendes bekännelser

Det här att leva nyttigt... Är det kul eller?

Ok, jag inser att jag gått och blivit ganska ordentligt sockerberoende under julen...eeh...skoja bara. Inte bara under julen. Under hela graviditeten har jag satt i mig ungefär allt jag fått för mig att sätta i mig, så mitt sockerberoende har väl skapats flitigt under ca nio ihärdiga månader. Jojomensan. Här har man arbetat för det. 

Det är ju inte så att jag inte försökt att lägga ner detta sötebröds-ätande. Jag har vid åtminstone ett par tillfällen nu på sistone stormat ut i köket och beslutsamt slängt ner resterna av julchokladen, de hemgjorda kolorna och halvätna pepparkakorna i en påse och sedan dumpat påsen i papperskorgen. *tjong* ut med det bara! Freedom!

Sedan (och det här är ytterst pinsamt att erkänna) går det kanske ett par timmar så är jag likt förbenat där och plockar upp den där eländiga påsen ur papperskorgen igen. Öppnar tyst och smidigt som en ninja (så inte maken ska höra, för då kommer han att skratta åt mig till påsk) och låter mig väl smaka. Igen. Och igen. och kanske igen. 

Jag skulle kunna fortsätta så här. Tro mig, det har jag gjort många gånger i mitt liv. Problemet är att allt jag äter just nu går över i min babys kost också och hon har ibland visat tecken på magknip i samband med att jag ätit choklad. Och vad ska jag säga till henne då? 

"Jo lilla gumman, visst älskar jag dig...det är bara det att jag älskar choklad lite, lite mer"?

Skulle ju kunna använda mig av de tips jag själv skrivit om i bloggen, om vilka ämnen kroppen egentligen behöver när man är sugen på sötsaker. men det verkar ännu mer lämpligt att först vidta vissa basala åtgärder.

Så. Nu är skåpen här hemma rensade på sött och sliskigt (önskar jag kunde säga samma sak om min mage) och på frukostmenyn står nu den supernyttiga gröna frukostsmoothien laddad med fibrer, antioxidanter, grönkål och spirulina. Tjohej!

Jag börjar där. Adderar några promenader i veckan kombinerat med lättare tyngdlyftningspass i vardagsrummet (med hantlar alternativt bäbis). Så får det bli små små babysteps mot ett sundare liv.

Lycka till Louise...

Olof Röhlander & Linda Pira: Vad väntar du på?

Sitter just nu med ett jobbreportage jag gör med Olof Röhlander, superinspiratör, mental tränare, certifierad coach och författare. Gör lite research inför intervjun och hittade då detta fina citat, som jag kommer att printa ut och sätta upp på spegeln där hemma.

Olof Röhlander

Hur ofta stoppar man inte sig själv innan man ens vågat doppa tån i vattnet? Varför är det så outhärdligt svårt ibland att ta klivet och satsa fullt ut på drömmar man kanske gått och burit inom sig i många år? 

Detta citat från Olof smular effektivt sönder några av de vanliga ursäkter man slänger omkring sig i brist på mod att fullfölja drömmen. ”Jag har inte råd”, ”jag har inte kunskaperna som krävs” ”jag är för gammal” eller ”det är ju ändå för sent”. Jag har (tyvärr) själv yttrat dessa ord alltför många gånger. Och vad har det lett till? Absolut ingenting!

Det är just det som är problemet. Så länge vi fortsätter att mata oss med dessa hindrande tankar gömmer vi oss tryggt och fegt bakom bekväma ursäkter och står alltså kvar på exakt samma plats som vi gjorde förra året, och året innan… Och ja, du gissade det. Om ytterligare fem år kommer vi fortfarande att stå på samma ruta. Om vi inte förändrar något nu. 

Den svenska rapartisten Linda Pira sa en gång något i en intervju som fastnade hos mig. Hon pratade om sin egen ångest inför att våga satsa på sin musikkarriär (som ju går fantastiskt bra). Om hur hon backat och fegat ur många, många gånger innan hon slutligen kände att nu räcker det.

"Tvivlet kommer alltid att finnas där. Inse att du inte kommer att vakna en dag och känna dig hundra procent redo. Att aldrig försöka bryter ner självkänslan. Att utmana sig själv bygger upp. Ibland failar man. Men ofta upptäcker man att det inte var så svårt eller farligt som man trodde. Någon gång måste man våga, annars missar man ju allt".

Ja du Linda... tror jag ska låta de orden sjunka in lite ikväll.


Läs Olof Röhlanders tips för att hitta motivationen här

Ge en komplimang - super win-win!

Idag hände en sådan där härlig grej som man lever länge på.

En helt främmande man i 35-40 års åldern stannade mig plötsligt på gatan, slog glatt ut med händerna och sa: "Ursäkta, jag ville bara säga; vad fin du e´!"

Jag tackade honom mycket överraskad och hemskt, hemskt glad. Fick spontan lust att klappa honom tillgivet på armen (jag kan möjligen ha gjort det också, minns inte helt) och fortsätta tacka honom i ytterligare flera minuter, men mannen bara log och var redan på väg bort innan jag hann berätta hur glad han gjort mig.

Efteråt brann en liten varm brasa i magen och i hjärtat på mig. Det var just hans vänliga och uppriktiga sätt att säga det som gjorde mig så glad. Hans enkla ord innehöll ingen laddning eller underliggande mening - bara en vänlig och genuin komplimang till en annan människa helt enkelt. Det tog honom kanske 10 sekunder att säga, men orden har värmt den här höggravida, trötta kvinnan hela resten av eftermiddagen.

Och jag tänkte på det efteråt. Hur ofta tar jag själv tillfället i akt att ge någon annan (till och med en främling) en vänlig komplimang eller visa min uppskattning? Hur ofta ser jag inte saker, människor, företeelser som är njutbara, vackra och värda att lyfta fram? Och det är troligen alldeles för sällan som jag ger uttryck för det. Vilket slöseri!

Jag har ibland gjort det, tagit mod till mig att ge en främling en spontan och uppriktigt menad komplimang och kan fånigt nog nästan bli nervös och behöver liksom samla lite mod först. Men
reaktionen är ALLTID den samma. Personen i fråga fullkomligt lyser upp som en fackla (liksom jag själv gjorde idag) och vad intressantare är; JAG lyser också upp efter att ha givit komplimangen.

Det blir en underbar kedjeeffekt där vi båda går ur situationen som lite gladare, varmare och lättare människor. Win-win! :)

Så TACK, du fina goda man som blev mitt exempel idag och valde att inte behålla en komplimang för dig själv, utan bjöd mig frikostigt på den när jag som mest behövde det. Jag tänker ta vid där du slutade, och lovar härmed att jag varje dag med start imorgon 30 oktober 2014 ska leta aktivt efter saker att ge andra människor komplimanger eller min uppskattning för. Jag ska dessutom leverera mina goda tankar direkt till personen i fråga när det är möjligt. Amen.

Ska bli spännande att se vad som kommer att hända inom mig och omkring mig den närmsta tiden. To be continued...

Hur ofta ger du andra människor komplimanger och uppskattning?

Använder du härskartekniker?

Sitter här och kämpar med en jobbartikel om Härskartekniker som har deadline imorgon. *svett*

Har intervjuat retorikexperten Elaine Eksvärd som bland annat skrivit flera böcker i ämnet retorik, kommunikation och härskartekniker och nu återstår det kreativa pusslet, det vill säga att plocka ut de viktigaste delarna och citaten och bygga ihop ett (förhoppningsvis) vettigt reportage. Alltid en smula ångestladdat tycker jag att liksom sparka igång sig själv, trots att ämnet i detta fall är uppriktigt intressant. Kommunikation rör oss alla.

Elaine Eksvärd. Foto: snackasnyggt.se

Jag har bett Elaine rada upp några vanliga så kallade härskartekniker (det vill säga olika sociala manipulationer) och hur man bäst tacklar situationer där man utsätts för dem.

En viktig poäng Elaine Eksvärd tog upp i intervjun är, att vi själva oftare än vi kanske tror använder oss av det hon kallar självförvållad härskarteknik. Det vill säga när man omedvetet förminskar sig själv inför andra människor. "Förlåt... får jag bara ställa en liten fråga? Det går jättefort, jag lovar". Att man liksom drar ner sin egen pondus och framställer sig som mindre betydelsefull i sammanhanget än någon annan.

Måste tyvärr säga att jag kände igen mig själv i den beskrivningen. Mer än en gång har jag kommit på mig själv (tyvärr oftast när orden är ute och det redan är för sent att ta tillbaka) med att framföra åsikter eller frågor på ett mer osäkert sätt än nödvändigt. Min fråga eller synpunkt har kanske varit riktigt befogad eller vettig, men ändå har något då fått mig att böja huvudet och uttrycka mig på ett löjligt försiktigt sätt. Det bor en liten, liten kyckling där inne någonstans som ibland (inte alltid tack och lov) är rädd för att ta ton och orsaka lite "rabalder" tror jag. Men vet ni vad? Ibland BEHÖVS lite rabalder! :)

Hmmm...det är nog bra att jag sitter med just detta reportage just nu...

Du kan läsa mitt färdiga reportage med Elaine Eksvärd här

Varför du måste odla passionsfrukter

Har du någonsin hört någon säga att de ”tappat passionen” för något? 

Har du kanske till och med sagt det själv? Jag hör de orden relativt ofta. 

Det kan vara passionen för det jobb man en gång trivdes med, den person man en gång älskade, hobbyn man en gång var uppslukad av. Jag förstår uttrycket utmärkt. Men något gör att orden ständigt krockar inom mig. 

Passion är inte något du tappar. Det är något du lämnar. Medvetet eller omedvetet, men någonstans beslutar du dig för att låta passionen du en gång kände dö ut en smula. Eller helt och hållet.

Jo, det är sant att livet har olika skeden och visst finns perioder när brinnande passion för något specifikt (såsom en hobby) är så illa tvunget att ge vika för fokuserade studier, hälsa, jobb eller familj. 

Faran är bara när vi låter det gå så långt att vi nästan helt slutar känna den (passionen) inom oss. Det är då livet kan komma att kännas som en grådaskig karikatyr av våra tidigare så färgsprakande visioner för tillvaron och framtiden. Och går man runt i den känslan allt för länge riskerar man att gröpa ur själva glädjen för livet.

Jag tror att det finns två särskilt effektiva passionsdödare att se upp för:

1) Att ta saker för givet. Den där mannen du var smått besatt av i början… med sin befriande humor och charmigt bohemiska skjortor. Plötsligt tål du inte hans frustande skämt som du redan kan utantill och skjortorna eldade du i hemlighet upp ute på bakgården för två år sedan…
Entusiasmen du kände för ditt nya jobb för fem år sedan... med bättre lön, fräschare lokaler och härliga kollegor. Plötsligt är du less, kollegorna tråkar ut dig och du är mer närvarande på facebook än på konferensen du befinner dig på…

Tanke: Kan det vara så att du börjat ta saker för givet? Att du lagt mer tid och energi på att hitta fel än att uppskatta allt det du först värdesatte och till och med kände passion för? Är det verkligen mannen/jobbet/livet som förändrats och blivit sämre? Eller kan det vara din egen inställning?

2) Avundsjuka. Tills nyligen var du eld och lågor över semesterveckan på Mallorca som du sparat ihop till. Men så hörde du att grannen ska spendera semestern med en jorden runt- segling med privat kock, rida på elefanter, bo på lyxhotell i Seychellerna och hoppa fallskärm i Nya Guinea… Plötsligt känns Mallorca sådär imponerande... 

Och du var stolt som en tupp över din envetna kamp för att tappa de där 5 trivselkilona och känner dig som en puma tills vännen du inte sett på 4 månader dyker upp deffad, solbränd, minus 15 kilo och med ny pojkvän…

Tanke: Kan det vara så att vi låter glädjen för resan, för vår prestation, för vår partner, för vårt utseende, för våra talanger… skuggas av avundsjuka över andras (till synes större) framgångar och gåvor?

Jag vet tyvärr vad jag talar om. Länge lät jag min enorma passion för musik och skapande att regelbundet naggas i kanten utav mer talangfulla personer. Jag kunde känna stolthet och lycka över en sång jag fått till riktigt bra… tills jag stötte ihop med någon som råkade behärska röstteknik och låtskrivande ännu bättre. Och vips, lät jag (märk väl mitt ordval ”lät”) glädjen för min egen talang sjunka till golvet. Plötsligt var min sång och mitt skapande inte värt mer än en prickig korvmacka. Tills jag nästan hade svårt att ta en ton och skapa något alls. Jag hade komplicerat och förminskat den naturligt flödande passionen jag tidigare haft inom mig. Jag är i nu full gång att plocka fram den inom mig igen.

Vart vill jag komma? Jag vill att du och jag ska inse att livet inte automatiskt bjuder oss på en färgsprakande show där vi ständigt känner oss skönt motiverade och passionerade i det vi arbetar med, i våra relationer, i de principer vi följer i livet. Vi behöver i själva verket kontinuerligt jobba, ibland väldigt hårt och medvetet, på att odla och bevara de små ”passionsfrukterna” inom oss.

Så en uppmaning till mig själv och dig så här på kvällskvisten:Tillåt inte dig själv att ”tappa” passionen. Inse att du som lämnat passionen också har makten att blåsa nytt liv i den igen, och prioritera att i alla fall med någorlunda jämna mellanrum injicera lite ny passion i hjärtat. 

Sätt dig en timme med den där frimärkessamlingen! Sjung den där sången! Boka den där resan eller lägg upp en strategi för att börja spara inför den! Starta den där bloggen, anmäl dig till den där danskursen! Fixa barnvakt och spring den där löprundan! Börja aktivt leta efter det som kan engagera dig på jobbet igen, eller ta ditt ansvar och sök nytt! Sluta klaga och gå och kyss den där mannen (eller vad som nu annars faller dig in, han har säkert inget emot det…)! Klart slut.

Tips! Gratis prova på dag på Folkuniversitetet

Bild: Folkuniversitetet

Måste bara tipsa om en jättebra grej för dig som bor i Stockholmstrakterna.

Den 27 augusti hälsar Folkuniversitetet alla välkomna att helt gratis på prova på en av deras kurser. Du kan välja bland allt ifrån japanska, skrivarkurs och piano till improvisationsteater och kroki.

Begränsat antal platser, så är du intresserad ska du nog boka in dig snabbt. Har själv funderingar kring att testa en pianokurs med tanke på mina tidigare omnämnda pianofärdigheter…

Välj din gratis prova på kurs här