En moders identitetskris

Det händer något märkligt med mig just nu. 

Ja, faktum är att samma sak också hände sist jag fick barn. Låt oss kalla det en slags identitetskris.

Så här låter mitt och makens givande pillow talk:

Jag: (stirrar ut i november) *långsam ljudlig suck*

A: ...? Vad nu?

Jag: *långsam ljudlig suck igen* Nä, det är bara...du vet, LIVET...

A: (drar trött en kudde över ansiktet) Åh neej, inte nu igen!

För detta ”LIVET” upprepar sig en tre-fyra gånger i veckan nu för tiden. Och verkar dessutom vara ett sådant där skönt ämne som aldrig riktigt kan avklaras en gång för alla och som inte heller leder till så mycket produktivt, förutom att jag får babbla då. Vilker ju i och för sig alltid är trevligt.

Men vad menas då med mitt ”LIVET”-snack? Tja, jag är en 30-plussare som just blivit mamma för andra gången och hela min värld har liksom ställt sig på huvudet (igen). ”LIVET” är helt enkelt ett begrepp som fått sammanfatta all den frustration, glädje, längtan och förhoppning som trängs i hjärtat samtidigt. Alla de identiteter jag vill vara på samma gång men är rädd att jag inte hinner med: Kvinnan, mamman, författaren, sångerskan, äventyrerskan, entreprenören...

Min inre dialog går i stort sett så här:
"HUR I HELA SKOGENS DÅRAR SKA MAN HINNA MED SITT LIV EGENTLIGEN?!"

Är jag den enda som känner att allt, och då menar jag verkligen allt, ska hända just nu, mellan 20-40 ca? Och att det dessutom verkar halvt omöjligt med tanke på att jag redan hunnit avverka hela 20 och snart halva 30-års åldern? 

Mina drömmar om en glad och sund familj, ett roligt och utvecklande arbete, en musikkarriär, terapeututbildning, ett fint och egenrenoverat hus, volontärarbete i någon avlägsen afrikansk by, bokförfattande (och för all del – bloggförfattande), resa runt med familjen i Australien, starta eget superframgångsrikt företag, bo utomlands, bli stark och tränad, lära mig ett nytt instrument, hoppa fallskärm etc. etc. Allt ska liksom hända NU innan jag blir för...ja, vaddå? Gammal, inaktuell, trött, rädd, sjuk, oattraktiv, död? Ja så är det nog. Jag vill helt enkelt hinna med så väldigt mycket innan jag dör. Otroligt originellt, jag vet...

Och så fann jag detta citat som en vän postat och kände BANG! Klubban gick rätt i skallen.

För så här är det: jag har detta livet idag. Det är faktiskt allt jag vet. Kanske får jag lov att leva några dagar, kanske några år eller förhoppningsvis några decennier till här på jorden? Den biten har jag rätt begränsat inflytande över. Men imorse hade jag alltså förmånen att få vakna igen efter nattens sömn. En gåva i sig, för den möjligheten fick inte alla människor idag. Någonstans var någons tid ute, och den insikten gör mig extra tacksam för att jag fortfarande fått vara kvar här idag.

Så även om min hjärna formligen kokar av alla planer och önskningar, och även om jag alltid kommer att vara en person som är lite rastlös och ivrig att ”komma igång och komma iväg”, så försöker jag lära mig att se att det är vad jag gör just NU som är det viktiga. 

Idag hade jag en hel att-göra-lista som väntade på att bli avbockad, men så har min lilla bäbis plötsligt fått feber och gråter konstant. Och min lista får vackert vänta. Ordningen har fått omprioriteras för just nu, denna timme, denna dag behöver jag vara Louise-mamman och bara hålla mitt lilla barn, och faktiskt inte så mycket annat.