Sitter här och tänker på äpplen. Tänk att äta ett äpple som en normal människa och inte som någon som just vacklat ut ur en grotta! Den som någonsin sett mig äta ett äpple vet vad jag pratar om. Normala människor äter vanligtvis äpple genom att ta en tugga med framtänderna. Sedan tugga. Sedan svälja. Punkt.
När jag äter äpple måste jag liksom öppna hela huvudet i ett enormt flodhästgap och trycka in äpplet på sidan. Med vana (men tyvärr fortfarande ingen vidare precision) biter jag av äppelbiten med kindtänderna, alltid noggrann med att inte belasta de ömtåliga dyrgriparna (betalda ur egen ficka) i framraden. Med resultatet att halva äppelslafset oftast sitter kvar på kinden efteråt. Men det kan man lite fint och diskret torka bort med handen sedan, så det går ingen nöd på mig, inte.
Ja, så jag slog alltså ut mina framtänder som ung och dum. 12 år gammal tyckte jag nämligen att det var en toppenidé att en mörk decemberkväll gå upp för en backe delvis täcks av is. Lo, and behold! Jag halkade och small rakt ner på isen med framtänderna. Minns fortfarande avtrycken av mina trasiga tänder i isen… Och sedan dess kan man säga att jag blivit superstammis med tandläkarna och upprättat ett eget rum med säng och wc på Odontologen. Eller, kanske inte det sista. Men det borde jag nog ha gjort, med tanke på hur många timmar och dagar av mitt liv jag spenderat i de korridorerna.
Sista behandlingen ägde rum förra våren (långt efter att försäkringen slutat gälla med andra ord) och nu har jag alltså tvingats betala många värkande riksdaler för att kunna blända världen med mina för evigt vita porslinständer. Så, det var LÄTT värt det att traska uppför den där isbacken för 20 år sedan. Hmm…Men ett litet förslag ändå: snälla, don’t try this at home…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här är du varmt välkommen att tala ur skägget! :)