Jag fick för mig att jag skulle försöka omfamna det ljuva och högst naturliga tillstånd jag befinner mig i och se en förlossningsvideo på youtube. Jag ska ju liksom gå igenom detta själv om några månader tänkte jag, och även om jag gjort det en gång förut glömmer man ju mycket. Bra med lite förberedelse. Eller…?
Får jag ställa en
allvarlig och ytterst obehaglig fråga?
Har ni någonsin sett en riktig förlossningsfilm? Nej, nu
snackar jag inga Grey’s anatomy-förlossningar med nylagd makeup och små silver-svettpärlor
i pannan. Jag snackar RIKTIG förlossning. Där tittaren inte besparas från några
detaljer. Har ni sett ett mört kvinnligt underliv expandera tills en guadalupemelon
modell större (med tillhörande kropp) trycks ut under grottmänniskostön och
tandagnisslan?
Det är en skräckfilm!
Som den sjukaste Alien-sekvens. Jag satt där igår förlamad av skräck med handduk hårt tryckt för
munnen för att stoppa kväljningarna och volymen nere i noll för jag klarade
inte de alltför bekanta ljudeffekterna. Jag ville stänga av, men en osynlig
kraft höll mig som fastnålad i soffan och tvingade mig att motvilligt se klart allt.
Efteråt bröt jag ihop som en påse nötter och grät förtvivlat
i min makes famn. Skit också! Det är ju DETTA jag ska gå igenom om ett halvår. Jag
hade (nästan) förträngt hur vedervärdigt det är!
"Men förlossningar är
ju så vackra och magiska!" säger ni.
Nej, det är de inte. Jag hade en riktig mördarförlossning på
58 timmar (!). Tre smärtsamma dygn i stort sett helt utan sömn och mat, med mega melon-utklämning
som La Grande Finale är inte min definition
av FEST direkt (Det som kommer EFTER kan däremot vara ytterst vackert och
magiskt).
"Men vaddå? Hade du
inte varit med om detta förut?" undrar ni.
Jo, men det är ju just DET som är grejen! Jag HAR varit där
en gång förut och då var jag så lättsinnigt aningslös om förloppet som väntade.
Den här gången går jag in i dödsskuggas dal alldeles för obarmhärtigt medveten
om hur det faktiskt är, hur det verkligen känns. Den här gången vet jag hur det
låter, hur det doftar, hur lustgasen smakar, hur det brinner och sliter i
kroppen så man tror att man slutat existera (det hoppas man nästan i den
stunden att man gjort).
Och HUR är det
möjligt att kvinnor världen över går igenom detta gång efter annan?
Det ska jag tala om. Kanske i vissa fall för att man inte tycker sig haft något annat val. Men överlägset oftare; därför att livet alltid är större än döden. För att kärleken till det nya är långt större än rädslan och för att längtan är större än smärtan. Och för att den som klarar att hålla sig vettig genom förlossningen vet att det inte är en guadalupemelon som ska ut, utan en liten människa… som är DIN egen människa. Ett livs levande underverk! To have and to hold, genom vått och torrt. Och för att kvinnor är gjorda av stål och inte kött och blod, som många tycks tro.
Men snälla rara. Lyd ett gott och skyddande råd. Titta INTE på förlossningsfilmer när du är omkring vecka 15. Det är ALLDELES för tidigt. Tro mig.
 |
| Ansiktsuttrycket säger allt! Till vänster: sekunden efter 58 timmars nära-döden-upplevelse. Till höger: 2 dygn senare. Fågelsång, lysande ögon och allt är glömt och förlåtet. |
Aldrig mer några youtube-klipp för dig eller nån annan! Vi kan väl bara bestämma att det var pga hormonsstörningar som du kom på idéen. Ok?
SvaraRaderaSom enda tröst kan jag iaf säga att ingen förlossning är den andra lik. Oavsett vad som än händer kommer denna inte vara lik den första.
Kraaaaaam!!!
Fina Louise <3 Kom ihåg att alla förlösningar är olika (även för samma kvinna). Vi får hoppas att denna gången blir så otroligt lätt jämfört med första!
SvaraRaderaHaha Helena, helt korrekt uppfattat. Det var verkligen hormonstörningar som gav mig en sådan sjuk idé. Never again! Tack Pernille, jag måste försöka tänka så också.
SvaraRaderaDin och min första förlossning är väldigt lika! Jag känner igen mig i såååå mycket och hade också tre dygns förlossning. Jag grät varje gång jag pratade om förlossningen med någon och det tog ett halvår innan det gick över. Att få barn är ingen liten grej och jag var ganska rädd inför 2:an. MEN tack och lov gick nästa snabbare och lättare och så har det fortsatt! Och det har också varit en hjälp att " känna igen" det kroppen går igenom. Man kan tackla det bättre och vet när det inte är långt kvar - kroppen har gjort det förut och banat vägen för nästa bebis. Men för mig har det varit ren terapi att kolla förlossningar!( min man tycker jag är helt knäpp) men jag har suttit som fastklistrad och kollat alla program och en massa youtube klipp. Men jag är ju sån! Gillar ju kolla operationer och annat som andra svimmar av! Jag bara hoppas och ber för att det ska gå bättre och fortare denna gången för dig! Kram
SvaraRaderaBäst att låta bli överhuvudtaget när man är gravid, bättre att kolla när man är klar med barn :)
SvaraRaderaMed ca 5 veckor kvar har jag inställningen att allt kommer gå bra. Och det kommer gå superbra för dig när det är dags. :)
Min erfarenhet är att det verkar ännu värre då man sitter och tittar på en film av en verklig förlossning (jag gjorde detta på en förberedande kurs för blivande föräldrar) jämfört med att vara med om en verklig sådan själv. Vissa detaljer kan uppröra och "förstoras upp" från ett avstånd då man tittar på film och ej är i rummet själv eller går igenom sin egen kropps naturliga process. Man måste ju inte titta på vad som händer överallt inom eller utanpå kroppen då man själv är mitt uppe i en kraftfull förlossningsprocess sedan heller. För mig fungerade det förvånansvärt bra att vara mentalt förberedd på att gå igenom en slags frivillig "tortyr" (det värsta tänkbara) samtidigt som jag använde lämplig andningsteknik under ca. tre fjärdedelar av förlossningen. Andningstekniken hjälpte mig att slappna av så att smärtan minskade och den konkurrerade även bort den, enligt mig, äckliga lustgasen. Eftersom jag mentalt förberett mig på "det värsta" så tyckte jag inte att det var så farligt, men självklart kan det vara olika för olika kvinnor och olika vid olika förlossningar för samma kvinna. Vill bara påminna om att det du gick igenom vid din första förlossning samt såg på filmen ej alls behöver vara representativt för den upplevelse du kommer att ha av din kommande förlossning. Jag tror i alla fall att du kommer att klara det bättre 'än du kan ana! Att leva i nuet just nu och att närvarande följa din kropps och babyns utveckling inne i magen kan kanske vara något att pröva. Det kan för vissa vara riktigt lugnande och nästan magiskt meditativt. Kram!
SvaraRaderaHaha! I love the look on your face. Beautiful even after 58 hours of torture! Louise, you're going to do great. Stop worrying and have faith that your body and mind know what to do to handle this process better this time. And remember that the most intense part is only a few hours long and we can handle almost anything for a few hours, right??
SvaraRaderaKram
Känner igen mig allt för väl. Några saker som hjälpt mig:
SvaraRaderaBoken Föda utan rädsla.
Animasamtal.
Dyktekniken. (Superbra!)
Och att föda på ett annat sjukhus än sist. (Även om det förmodligen kommer lukta likadant så kommer du åtminstone inte hamna i samma rum och förhoppningsvis inte träffa på samma personal och på det sättet undvika lite platsångest.)
Och som de andra säger, ingen förlossning är precis som en annan. Mina två senaste är mil ifrån så hemska som den första! Kram
Tack alla för era fina och stöttande kommentarer. Jag samlar på mig alla tips jag kan. Ja precis Sara, jag använde också boken Föda utan rädsla och var en hejare på dyktekniken de två första dygnen. Det var det sista dygnet allt gick åt skogen. Men jag måste också tro på och hoppas att nästa förlossning kan bli helt annorlunda än första.
SvaraRaderahahahaha Louise stackare värsta skräckfilmen. Själv har jag bara kejsarsnitt att prata om jippiii :)
SvaraRaderaUsch, jobbig påminnelse med sådär 6v kvar..
SvaraRaderaFint skrivet, tack Louise. All lycka till din förlossning!
SvaraRaderaEfter min förlossning för två månader sen har jag STOR respekt för alla kvinnor i världen! Vi är fantastiska helt enkelt!
SvaraRaderayes we ARE!!
SvaraRaderaJag känner igen mig så väl. Jag har också googlat youtubeklipp med förlossningar & kejsarsnitt och sugs in i tv:n varje gång det går nåt realityprogram från ett BB. Och varje gång sitter jag där och skakar och gråter helt chockad och rädd. Så sjukt. Jag hade en lång och psykiskt tuff förlossning första gången och gick hos en psykolog hela andra graviditeten för att förbereda mig. Hon tyckte jag skulle göra kejsarsnitt så det kämpade jag för mot massa läkare som tyckte jag var så "ung, frisk och stark så detta skulle gå så bra andra gången". Jag är glad att jag gjorde kejsarsnitt men jag vet inte om jag skulle göra det igen om jag fick ett tredje barn. Det var läskigt och jobbigt det också, och det kändes som jag liksom fuskade och inte tog tag i problemet. Nej usch detta med att föda barn är inte kul och jag känner mig fortfarande skör angående ämnet. Detta hjälpte säkert inte dig, men ville bara säga att det finns fler som du iaf. Det är bra att prata om det iaf, och kanske speciellt med någon professionell! Lycka till och grattis! Det är ju härligt när bebisen väl är ute till slut, och på slutet är man ju så less på den stora magen så man bryr sig typ inte hur den kommer ut ändå... :)
SvaraRaderaHahaha Karolina, tack för din underbara kommentar! Skönt att höra att man inte är ensam om eländet. Jag ska ta tag i detta med en psykolog eller liknande som kan hjälpa mig att bearbeta och förbereda mig inför omgång nummer två. Har också övervägt kejsarsnitt men vill ju någonstans egentligen också möta min rädsla och (förhoppningsvis) uppleva att det hela gick bättre och snabbare än sist. Jag vill liksom överbevisa mig själv om att förlossningar inte måste vara så hemska. Och ja, haha! I slutet bryr man nig (nästan, nästan) knappt om HUR det går till, bara det GÅR till. :)
RaderaRekommenderar inte att välja kejsarsnitt som alternativ till vaginal förlossning om inte det är fara för liv och hälsa. Det är ett ingrepp och sådana är inte utan risk för komplikationer. Proppar i lungorna t ex kan förekomma. Naturligtvis är det underbart att man genom kejsarsnitt kan rädda liv och hälsa, men använd det inte i onödan. Efteråt har man många veckor där man inte bör lyfta matkassor och barnvagnar och kanske, som i mitt fall, ett ärr som får magen till att se ut som att man har rumpan fram - resten av livet. Trots ångest stunder innan och allt "traumatiskt" man kan uppleva under själva förlossningen - så föredrar jag den varianten. Inte klokt att man klarat av det 5 gånger. Jag kan heller inte se förlossningsfilm utan att fälla tårar. Det är så mycket som kommer fram ur det undermedvetna. Kul skrivet Lolli om ett nog så allvarligt ämne.
SvaraRadera