Vad går vi miste om?

Handen på hjärtat. Om jag skulle avslöja vilka ord jag mest frekvent använder i min kommunikation med min treåring där hemma så måste det bli tre speciella ord. Nej, det är inte ”jag älskar dig” (även om jag faktiskt säger de orden väldigt ofta också.)

De tre ord jag använder allra mest avslöjar dessvärre oändligt mycket om mig som person:

KOM        NU         DÅ

Där har vi dem. Dessa ord representerar hela mitt otåliga väsen. Jag är alltid en smula rastlös, alltid på språng med tusen järn i elden och vill helst, helst att allt ska äga rum redan igår. Med en jämnårig make går det (oftast) bra. Jag kan resonera och förklara mig till att han ska snabba på stegen (vilket i och för sig inte är så svårt med hans ca 3 meter långa ben). Med en treårig dotter i trotsåldern är det en heeelt annan sak. OJ, vilken annan sak det är!... sa jag förresten att det är en helt annan sak?

Ok, så det har framgått nu tror jag, att det är en utmaning för en stresshetsare som mig att ha ett barn som dygnet runt praktiserar väldigt beundransvärd, men ack så frustrerande mindfulness. Så ja, det blir ett evigt, oändligt tjat om ”snääälla lilla älskade N (inuti vrålar man så arga fula ord så själen ryker svart ånga) – KOM nu då! Medan hon stillsamt plockar upp en femte sten från parkeringen och slickar lite fundersamt på den också.

Jag börjar hyperventilera och flackar runt med blicken efter den där magiska lyftkranen som jag vet borde dyka upp i sådana här situationer och som lätt som en fjärt i vinden kan plocka upp 17-kilosbarnet plus mina 50-kilos matkassar och placera dem tryggt i bilen så vi ääääntligen kan komma vidare i livet.

Min lilla lärare

Men vet ni vad? Jag tror ta mig 17 hon omvände mig lite efter en händelse som ägde rum igår. Och blev jag inte förändrad så fick jag iallafall dagens stora tankeställare.

På väg hem gick jag och höll (läs drog) henne kärleksfullt men bestämt i handen i riktning mot huset i hopp om att hon för en gångs skull skulle följa med in utan 20 stopp på vägen. Som vanligt funkade det i ca 12 sekunder innan hon upptäckte första spännande sevärdheten i gräset. En pinne! En blomma! En skalbagge! En... Jag suckade och gick i förväg. Måste hon ALLTID vara så närvarande i nuet?! Någon minut senare hör jag henne ropa ut nästa fynd hon gjort i gräset. Jaha, vad är det denna gång? tänkte jag trött och kisade mot den lilla handen som höll upp ett mörkt blänkande föremål. En välpolerad snigel?

Då ser jag vad hon hittat. Mitt fina örhänge! Som jag tappat och letat efter inne i huset flera dagar, övertygad om att jag förlorat det för alltid. Mitt hjärta ödmjukades på en tvärsekund och jag brast ut i skratt och hyllningar till denna lilla detektiv som tack vare sin fantastiska naturliga nyfikenhet, pill-och pet-behov och livsnärvaro faktiskt visat mig något. Inte bara var mitt örhänge befunnit sig, utan också en viktig poäng:

Hur mycket går jag egentligen miste om när jag stressar mig igenom vardagen, livet? Kan jag missa ett älskat örhänge i gräset en vanlig onsdag missar jag förmodligen en hel del långt viktigare saker omkring mig också. Någon som behöver hjälp, en häftig solnedgång utanför tågfönstret,

ett oväntat skratt med en främling, en vän som går förbi (men som jag aldrig ser för jag läser jättejätteviktiga mail mobilen)... Vad har jag redan gått miste om?

Ett försök till att vara mer i nuet. En vacker vårdag på västkusten hjälper lite på traven...

Ett försök till att vara mer i nuet.
En vacker vårdag på västkusten hjälper lite på traven...