Hur blev man en rädd liten skit?

Du, vi måste tala allvar.

Vad är det som händer med oss egentligen? På sista tiden har jag grunnat mycket över det här att vara människa. Är du idag den du innerst inne vet du att du kan vara? Flummig fråga?

Jag omformulerar och går rakt på sak: När exakt är det som en människa förvandlas från naturligt orädd unge till en (vuxen) rädd liten skit? Precis när sker den övergången?

Låt mig illustrera vad jag menar.

Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag alltid haft mycket musik i mitt liv. Sjunger och skriver låtar och har uppträtt i många olika sammanhang. Som 16-åring anmälde jag mig glad i hågen till att ställa upp som loungepianist på en restaurang när jag hörde att de sökte en sådan. De lovade att överväga erbjudandet och återkomma till mig. Min mamma fick höra talas om mitt generösa anbud och frågade mig lite förbryllad om jag verkligen övervägt detta ordentligt?

Till saken hör nämligen att jag inte kunde spela piano. Varken då eller nu.
Jag har däremot alltid älskat att försöka spela piano och har på egen hand lärt mig att spela en hel del ackord och enstaka sånger (varav hälften är mina egna).  Men har aldrig lärt mig spela efter noter, utan endast gehör. Ser kunnigt folk mig spela ler de roat eftersom jag dessutom har helt fel fingersättning. Och med dessa enkla ackord som grund ansåg jag mig alltså fullt kapabel att kunna ställa upp som pianist i professionella sammanhang. Hej och hå!

Tack och lov, kanske man ska säga, så rann Projekt loungepianist ut i sanden innan jag ens hunnit landa på pianopallen.

Men poängen! Den viktiga, viktiga poängen är: Jag var helt (naivt, kanske kan tyckas) övertygad om att jag skulle klara av detta, och att om var det något jag behövde bli bättre på för att hålla måttet, skulle jag säkert kunna lära mig det under tiden. Inga problem!

Och vet du vad? Jag slår vad om att jag HADE klarat det. Kanske lite pinsamma situationer till en början när alla inblandade förstod att den här tjejen rent faktiskt inte kunde spela, men om jag känner mitt 16-åriga jag rätt så hade jag sett till att lära mig snabbt som tusan. Och hade jag inte fått behålla det jobbet hade jag blivit loungepianist på ett annat ställe några månader senare, när pianospelandet utvecklats ytterligare.

Sådan var jag. Och detta har upprepat sig många fler gånger i mitt liv. Jag har spontanuppträtt inför hundratals människor på sätt som jag idag nästan svimmar när jag tänker på. *Var jag GALEN eller?!*

Jag har suttit ung och självsäker och fightats på toppen om avancerade reklamjobb med andra (verkligt erfarna) personer, där jag trots då fullständig brist på erfarenhet tog mig hela vägen till final enbart på grund av min attityd. Göra annonser? Inga problem. Skriva copytexter? Jajamensan! Aldrig provat, men hur svårt kan det vara? In Design sa du… vad är det? Jo men det ska jag nog kunna lära mig på en dag eller två.

Och idag? Nu, sisådär en 10-15 år senare är jag en blekare, försiktigare vuxen liten skit jämfört med mitt kaxiga yngre jag. VARFÖR? Varför slutar man att tro på sig själv på det självklara sätt de flesta av oss gör som barn?

Vem är du innerst inne? Och varför har du tillåtit dig själv att bli något annat än det?

Jag VET till 100 procent att det som den berömde författaren Napoleon Hill sade; "What the mind of man can conceive and believe, it can achieve", verkligen är sant. Har ju testat det många gånger i mitt liv. Jag måste bara våga tysta både yttre och (kanske särskilt) inre röster som hela tiden vill slå ner hoppet och förmana om vad som faktiskt inte GÅR att göra eller klara.

Det är dags att vi sjunger som Alina Devecerski; ”Du måste flytta på dig” till oss själva och andra som står i vägen för vad vi egentligen vill göra.

Du och jag måste börja våga ”concieve and believe” igen. Klart slut.