Vad hände, Pharell Williams?

Ok, jag gillar Pharell Williams glada dänga ”Happy”. Han är skicklig, snygg och en evig hitmaskin.
Så långt allt väl.

Men vad jag bara inte kan förlika mig med är hur skenheligt han nu sprider budskapet om jämställdhet och kvinnans värde i och med sin pågående ”Dear Girl Tour” som även nådde Stockholm förra veckan. Där fick publiken bland annat se Feministiskt Initiativs (FI) frontfigur Gudrun Schyman dansa loss på scen tillsammans med Williams.

Konserten i Stockholm. Foto: svd.se

Albumet GIRL som föranlett turnén, är enligt artisten själv en hyllning till kvinnan.

– Jag ville visa min uppskattning för deras existens och vad de betyder för inte bara mig utan samhället i stort. Samhället måste uppvärdera dem, säger han i en intervju med Svenska Dagbladet.

Pharrell Williams menar att han vill att albumet ska skänka en känsla av makt.

– Kvinnor som lyssnar ska känna att de inte blir nedvärderade, snarare stärkta.

*host host* Ursäkta, jag satte just Pharells slemmiga groda i halsen.

Detta är alltså samma man som förra året skrev (egenhändigt har det just kommit fram, sedan Robin Thickes erkännande i veckan) den skandalomsusade låten ”Blurred lines” som blev artisten Robin Thickes världshit. Med såväl en text som en musikvideo som av många har klassats som en av årets mest provocerande kvinnoförnedrande!

Förlåt min cynism, men är det inte LITE väl ironiskt? Han älskar kvinnor säger han och betraktar dem som sin (citat) ”musa”. Jaha? Så vad 17 hände när han författade Blurred lines? Tillfällig sinnesförvirring? Var han hög? Råkade onsdagen den veckan vara hans “just-idag-objektifierar-jag-kvinnor-dag”?

För dig som inte har uppfattat texten i Blurred lines som speciellt provocerande, bjuder jag här på några (högst osmakliga) smakprov och ber på förhand om ursäkt för det råa språket:

“But you're a good girl
The way you grab me
Must wanna get nasty
Go ahead, get at me…

You the hottest bitch in this place

One thing I ask of you
Let me be the one you back that ass to

Yeah, I had a bitch, but she ain't bad as you
So hit me up when you pass through
I'll give you something big enough to tear your ass in two

Nothing like your last guy, he too square for you
He don't smack that ass and pull your hair like that”…  Och så vidare. *Suck*

Som min man brukar säga; Moral är gott, dubbelmoral är dubbelt så gott…

 

Föreläsning om stil och kroppstyper

Sitter här och förbereder ett roligt seminarium jag ska hålla för en massa kvinnor här i Stockholm i oktober.

Temat jag blivit ombedd att föreläsa om är "Alla kan klä sig snyggt!", där fokus ligger på att öppna deltagarnas ögon för sin egen yttre potential. Jag vill ge dem en nytändning och ett ökat självförtroende i sitt val av kläder med insikten om att oavsett ålder och kroppsform kan man känna sig riktigt galet vrålsnygg!

Vi kommer bland annat i bästa "Trinny and Susannah"-stil att prata om olika kroppstyper, hur man bäst klär de fysiska förutsättningar man har och lite kring hur man kan tänka när man handlar kläder. En liknande föreläsning höll jag för en annan grupp förra året.

Att jag blir ombedd att prata om sådant här beror inte så mycket på min ämnesexpertis (jag har ingen) eller mitt oklanderliga val av kläder (mina klädval är långt ifrån just det). Inte heller är jag någon typisk fashionista eller modeslav (snarare rea och loppis-slav). Jag tror förfrågan har kommit eftersom jag har en genuin, livslång passion för stil och form och älskar att experimentera med de många intressanta uttryck som kläder kan förmedla. Min egen stil är så galet blandad att jag inte har ett namn för den. Kan gå i vintage-flower power ena dagen, militärbyxor och boots nästa och Östermalmstant-dräkt den tredje, Men det man älskar blir man oftast bra på och jag har utvecklat ett rätt skarpt öga för det estetiska. Så det jag kan och det jag lärt mig ska jag nu försöka inspirera och förmedla vidare!

Och är det så himla viktigt att klä sig snyggt då?

Låt mig ställa en fråga: Vet du hur lång tid du har på dig att ge ett första intryck när du möter en ny person? 7 sekunder! Det är allt du får, sedan har personen redan gjort sig en första åsikt om vem du är och forskning visar att det kan vara segt att sedan ändra det första intrycket.

 Psykologiprofessor Ben C. Fletcher sa en gång:

”Vi kanske tror att mode bara är slösaktigt nöje och att vår soliga personlighet kommer att överskugga vår trista klädsel eller förringa matfläckarna på vår jacka. Det är tyvärr inte sant. Vad vi bär säger massor på bara några sekunder. Att skapa uttryck för att göra intryck (med andra ord, att klä sig medvetet för att ge ett gott intryck) är verkligen värdefullt och kan till och med vara nyckeln till framgång. ”

Så! Vare sig man vill det eller inte, har det betydelse vad du väljer att sätta på dig på morgonen.

Här kan du läsa om min föreläsning och ta del av mina tips

Reaktioner på inlägget om Sverigedemokraterna

Tack för alla goda tankar och inlägg som skrivits som reaktion på gårdagens blogginlägg!

Då många väljer att svara i andra forum än här på bloggen postar jag några av kommentarerna jag fått här, för att fler ska kunna ta del av dem.

”Jättebra skrivet! Håller med. Vi måste våga diskutera även de känsliga ämnena och inte sopa allt under mattan!”

”Har varit min åsikt från början att vi måste inse vad det är som lockar hos SD och sedan måste det finnas partier som vågar ta i de frågorna. Ett stort ansvar i just det arbetet vilar på våra politikers axlar. Att våga prata om de svåra ämnena och komma med konkreta förslag som skänker trygghet även hos SDväljare. Skrämmande utveckling det här ...”

”Ja! Så länge media, politiker och allmänt folk drar slutsatsen att ALLA SD:s väljare är rasister, nazister, ser dem som mindre intelligenta eller våldsamma och hemska människor osv. så kommer vi ingen vart. Kan aldrig tro på att 13% plötsligt blivit allt ovanstående. Och jag tycker det är förkastligt att själv mobba, utesluta eller bete sig svinaktigt för att man starkt ogillar deras politik. Då är man ju inte bättre själv! Säger som Heidi - om de andra partierna skulle våga ta i de känslig frågorna skulle vi inte hamnat här!”

”Bra Louise, jag håller med dig i varje punkt! Jag har hela tiden haft lite svårt med att i valkampanjerna säger alla politiska partier att de är för jämlikhet och sedan nästan i samma mening att de inte ska samarbeta med SD för deras åsikter. Det här är demokrati, i gott och ont, och alla har rätt till sin åsikt. Och vi som inte tycker lika måste ändå acceptera det (så långe det håller sig inom lagliga regler såklart!). Jag tycker, Louise, du ska skicka ditt inlägg till Löfven!”


Tack igen för era ord och tankar!Tycker om att många känns engagerade och vill vara med och uttrycka sig kring dessa frågor. Vore även intressant att höra om någon annan tänker annorlunda eller ser saker på ett annat sätt?  

Sluta arbeta MOT Sverigedemokraterna

Ja, det var ett dramatiskt val här i Sverige igår.

Medan Stefan Löfven nu ska axla rollen som ny statsminister avgår vår nuvarande Fredrik Reinfeldt inte bara som statsminister men också helt som partiledare för Moderaterna.

Nej, jag tänker inte dra något långt politisk inlägg här. Svenska folket fattade sitt beslut och tydligen var det såhär de ville ha det… Jag nöjer mig just nu med att säga att jag är bekymrad över de närmsta årens utveckling.

Vad jag däremot vill ta någon minut extra till, är det faktum att ca 13 hela procent av befolkningen i detta vackra, stillsamma land frivilligt valt att lägga sin röst på det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna (SD). Det som är så fascinerande (och skrämmande) är hur snabbt denna utveckling skett. Det är alltså bara fyra år sedan partiet för första gången fick stöd hos över fyra procent av väljarna i riksdagsvalet och idag står de redan som landets tredje största parti!
Ursäkta?!!

Till att börja med kan vi nog alla vara överens om att det inte handlar om ett "mopsigt gäng skinnskallar i bomberjackor ute i småorterna". Snarare är nog merparten av dessa väljare vanliga så kallade “Svenssons”. Det är din granne, det är killen på gymmet, tjejen bakom disken, kollegan, medpassageraren på bussen, i såväl dammiga sneakers som välputsade lackskor…Människor som du och jag. Och jag tänker att dessa utfrysningsmetoder och anti-kampanjer mot SD (som tidvis känts mer aggressivt hatiska än partiets egna mörka politik) som sprakat loss i samhället och i sociala medier under hela denna valkampanj, har varit oerhört kontraproduktiva.

Jag har sett så många av dessa anti-kampanjer de senaste åren. Det vill säga kampanjer där man arbetar MOT något. MOT SD. MOT våld. MOT rasism. MOT, MOT, MOT. Men hur goda avsikterna än varit, så tror jag personligen att det finns en verklig fara i att bara jobba MOT något eller någon. Varför? Det du riktar strålkastaren mot får för mycket utrymme, för mycket kraft. Det är dit blickarna vänds och din egentliga mission (fred, jämlikhet, kärlek) hamnar automatiskt i skuggan.

Jag har alltid trott och kommer alltid att tro mer på att arbeta FÖR något. Demonstrera FÖR fred. Skapa en kampanj FÖR alla människors lika värde. Skänk det du VILL ha, all din energi, kraft och fokus istället för det du INTE vill ha! Det kommer alltid att vara mer kraftfullt och långsiktigt effektivare att arbeta FÖR, istället för EMOT en sak.

Med en 28 veckors baby som snart gör entré till den här världen hade jag önskat så mycket ljusare utsikter för mina barn än vad jag just nu ser. Sverige är ett land i förändring och jag är orolig för vart det hela är på väg. Samtidigt vill jag fokusera på läget här och nu istället för att oroa mig.

Ok, valet är gjort. Katastrof på många sätt! Men hur arbetar vi nu för att komma vidare?

Jag är bara en amatörtyckare, men är det inte dags att sluta ignorera SD-väljarnas existens och möta kärnan av problemet? Sätta ner spaden rätt i gyttjan och ta reda på VARFÖR dessa 13 procent valde att rösta som de gjorde?! Och alla som kunde, men valde att inte rösta över huvud taget? Varför?

Och under tiden skänker jag alla positiva tankar och böner jag kan till och FÖR vår nya skakiga regering. Jag tror att de kommer att behöva det...

Retro affischer / posters

Tack kära vänner för ert stöd till familjen Taylor som jag skrev om för ett par dagar sedan!
Historien lämnar få oberörda och jag är glad att fler känner att de vill göra något för att hjälpa till.

Dagen före stora valdagen här i Sverige och jag hoppas verkligen att alla som kan ser till att lämna sin röst och gör sin del för att Sverige ska kunna fortsätta må bra och blomstra. Själv förtidsröstade jag faktiskt redan igår för att slippa köerna imorgon och är glad och tacksam att jag lever i ett land med demokrati och röstfrihet - möjligheten att påverka!

Väljer man att inte delta i valet trots att man har möjlighet anser jag faktiskt inte att man sedan har rätt att beklaga sig särskilt mycket. Det är liksom nu vi har chansen att lägga fram våra åsikter! Så please do it. :)

Nu något helt annat. Hittade några roliga affischer på en sida som heter milq.se och vill bara tipsa om dem, ifall det är någon annan som diggar den här stilen. Samtliga posters ligger på mellan 199 - 300 kr styck. Inte så tokigt alls med andra ord.

Foto: milq.se

Fler roliga posters som jag tidigare skrivit om hittar du här.

Den rörande historien om Kathy Taylor

(To all English speaking readers who are using Google translate to read this: I will see if I have the time to write some parts of it in English later, since I noticed that Google translate does a really crappy job...).

Ibland läser man något som får hjärtat att fullkomligt skrynkla ihop sig i bröstet. Det hände mig idag.

Det är en sådan där berättelse som sticker hål på luften där man sitter på bussen eller kontorsstolen och får en att vilja falla ner på knä och gråta på plats. För plötsligt blir livet så väldigt skört och verkligt, till skillnad från den vardag och låtsastillvaro man annars ofta befinner sig. Där saker som egentligen inte betyder något, får betyda lite för mycket. Elementet är trasigt, håret ligger fel, jag måste hinna lämna in en text till deadline, barnen är förkylda, datorn har hängt sig, jag missade tåget, ska jag ta det svarta eller bruna skärpet?… Låtsasproblem.

Berättelsen postades i förrgår på facebook av min vän i USA och jag vill dela den här eftersom jag känner att jag måste göra något, och eftersom jag har många läsare i USA som kanske har en annan möjlighet att hjälpa rent praktiskt än vad jag just nu har sittandes i Sverige.

Kathy Taylor är min väns unga svägerska som nyligen fått veta att hon har en aggressiv cancer som spritt sig i hela kroppen. Från att inte ens känna till sjukdomen har hon och familjen fått beskedet att hon endast har dagar, möjligen veckor kvar att leva, och det i sig hade varit nog för att sörja. Men vad som gör berättelsen så utomordentligt smärtsam är att Kathy är gravid i vecka 26. Och dessutom mamma till ytterligare fem små barn, alla under nio år! I ett desperat försök att rädda sin baby har Kathy i natt fått föda sin lilla son flera månader för tidigt. Och medan pojken kämpar för sitt liv i respiratorn, kämpar hans mamma för sitt, oförmögen att ta emot besökare på grund av sina dåliga levervärden.

En sörjande ung make lämnas snart ensam med sina fem förtvivlade barn, en alldeles för tidigt född liten baby och astronomiska sjukhusräkningar. Så nu vädjar familjen om omgivningens små bidrag för att åtminstone försöka lyfta den ekonomiska tyngden från hans axlar.

Så här skriver min vän om sin svägerska:

“With an inability to save herself, Kathy is devoting her strength to giving birth to the little one inside...one last act of selfless love…
Losing someone to cancer is different for each family. Cancer in our family looks like a young father kneeling down to tell his children that their mother is going to go to heaven.
To us it sounds like, "I don't want my mom to die, I don't want my mom to die!"
The young life within her will be her last great work on this earth. At 26 weeks pregnant, the baby is making an early entrance. He won't know his mother. Only stories told by his older siblings, pictures of a dark haired beauty, videos of a vibrant, energetic woman, and a reflection of her as he gazes into the mirror.”

Det här är första och kanske enda gången jag gör något sådant här på min blogg, men jag vill uppmuntra alla som har möjlighet, att hjälpa familjen Taylor på vad sätt ni än kan. Inga pengar kan ersätta en kvinna, en hustru, en mor, en framtid. Men med ett bekymmer mindre, kan familjen åtminstone ägna sin energi åt att få sörja, försöka förstå och hantera den flod av sorg och chock som brutit sig in i deras liv.

Är ekonomiskt stöd inte möjligt, ber jag att ni -troende eller inte- ändå sänder en bön eller tanke till familjen här och nu.

Gå till Kathys fond här

Troligen sista familjefotot: Kathy med sin man Nathan och deras fem barn plus baby i magen.

Så här betalar du från Sverige:

Gå till Kathys fond 

1) Klicka på den gröna 'Contribute' knappen.
2) Välj hur du vill logga in (för mig funkade inte facebook, utan jag fick skapa ett användarnamn, gick på 10 sek)

3) Skriv in den summa du vill skänka till familjen Taylor

4) Följ de instruktioner som kommer upp därefter

5) När du kommer till sidan som frågar efter dina kort/betalningsuppgifter; ange "Sweden" i Country-rullistan 

6) Fortsätt följa instruktionerna på nästa sida
7) Ett bekräftelsemail på att betalningen gått iväg kommer till dig direkt

Statuskokboken tar över världen

Camilla Läckberg har gjort det.
Liksom Pernilla Wahlgren, Börje Salming, Maria Montazami, Alexandra Pascalidou, Tony Irving och Ebba von Sydow. Etcetera. Och proffskockarna vrider händerna bakom sina grytor, för plötsligt ska alla- och då menar jag alla- ge ut sin alldeles egna kokbok.

Det räcker nämligen inte att vara ”bara” hockeyspelare eller musikalartist. Idag måste du också ha givit ut åtminstone en liten fickbok om chokladpraliner för att kunna sova gott om natten.

Vad i självaste är det som händer?! Tänker jag evigt trött och på samma gång förundrad, och bläddrar runt i ännu en färgglad livsstilskokbok från senaste B-kändis som pryder ICA-hyllan. Har hela världen fått jag-kan-också-laga-mat-hybris? Och varför är det plötsligt så viktigt?

Och svaret kommer ikapp mig innan frågan ens hinner lämna hjärnan: Ja, hela världen har fått jag-kan-laga-mat-hybris. Kokboken har nämligen blivit en särskild statusmarkör där den som bäst kan svänga ihop en kräftpannacotta en onsdagkväll vinner.

Aldrig förr har väl så många matlagningsprogram, kockdueller och recept fyllt våra Tv-tablåer eller bokhyllor som de senaste åren och visst är det ju så, att kockarna blivit lite av vår tids nya rockstjärnor, med rosenkindade Jamie Oliver, helylle-Tina Nordström, ilske utbrotts- Gordon Ramsay och sängkammarblicks-Leila i täten.

Marie Söderqvist, författare till boken ”Status – vägen till lycka” sa en gång i en intervju i DN att kokboken har blivit kändisarnas ultimata stämpel som kvalitetsmedvetna personer. Att det signalerar att man har koll på läget, är noggrann med kropp och hälsa och tycker det är roligt att laga mat.

Så nu väntar jag spänt på att få se Gudrun Schymans “Kvoterade köttbullar” eller varför inte Jens Lapidus ”Snabba karameller” pryda ICA-hyllorna. Lord, give me strength…

Färgers betydelse. Vilken färg är du?

Lustigt det där när man kommer in i speciella färgperioder. Har ni haft någon sådan?
Där ni under en viss tid, ibland flera år närmast knarkar en specifik färg, som plötsligt måste vara överallt i ert hem?

Jag har haft väldigt tydliga sådana perioder i mitt liv och är faktiskt lite fascinerad över att just de färgerna talat så starkt till mig just då.

Jag har speciellt haft tre stora färghysterier:

Grönt, för ca 15 år sedan. Närmast en limegrön nyans, där allt, allt med den färgen liksom "tillhörde mig". Enligt läran om färgers betydelse står grönt för känslor, hjärtats angelägenheter. Frid och lugn, närhet, vilja, trygghet och förtroende. Färgen hjälper till att skapa balans i kropp och själ, stimulerar ömhet och generositet samt är tröstande.

Nu i efterhand kan jag se att jag verkligen hade behov av balans och trygghet i mitt liv just då...

Orange, för 10 år sedan. Behovet av orange fullständigt sköljde över mig efter en mycket traumatisk erfarenhet, där jag under ca ett års tid närmast gick under känslomässigt, men tvingade mig upp till livet och hoppet igen, med mycket stöd från familj och nära vänner. Energin och kraften kom långsamt tillbaka, och färgläran berättar intressant nog att orange står för just bearbetning av känslor, förhållanden, lycka och glädje. Färgen kan hjälpa dig att bearbeta ångest, nervositet, laddade problem och chock. Orange står även för anpassningsförmåga.

Otroligt intressant, då jag ju aldrig studerat färglära. Vet bara att färgen orange plötsligt bara fyllde upp hela mig och blev under flera år närmast synonymt med mig, såväl i inredning som i utseende...  :)

Från min super orange period

Gult. Nu är jag mitt i min allra gulaste period. Citrongult, neongult är den nya passionen som håller ett grepp om mig med samma kraft som de tidigare färg-besattheterna. MUST. HAVE. YELLOW.

Och vad står gult för då? Föga förvånande, så matchar även denna färg vad jag känner inuti just nu: Kreativitet och spontanitet, kommunikation, självförtroende, kraft och energi. Förmåga att genomföra saker, vilja och styrka. Färgen stimulerar nerverna och skärper sinnet (kan behövas nu när gravidhormoner håller på att förvandla mig till en senil guldfisk...).

Vilken färg talar till dig mest just nu? Och har du koll på vad färgerna betyder?

Färgernas betydelse

Röd

Står för rörelse och spänning. Kroppslig kärlek, lidelse, förtroende, säkerhet. Står pckså för passion, energi, hetta, styrka. Grund, jordning, stabilitet. Eld, att sätta igång något. Även moderlighet. Färgen önskas ofta av blivande mödrar. För mycket av denna färg kan leda till aggressivitet och panik, vrede och konflikt.

Rosa

Rosa står för ära och moral och läker sårade känslor. Kravlös, genuin kärlek.

Blå
Färgen blå står för talcentrum, kommunikationsförmåga, inspiration. Att tala, förklara, diskutera och berätta. Mörkblå står för diskussioner, impulsivitet och att motverka depressioner.  Ljusare blå står för drömmar och andlighet, är svalkande, sänker pulsen och är avslappnande. Den ljusa nyansen står även för lugn harmoni och tålamod samt dämpar ilska. För mycket av blått kan ge en viss sorgsen känsla och längtan. 

Lila
Lila ger en känsla av rikedom, lojalitet och kvinnlighet. Är sätet för vår andlighet, beskydd, medial kommunikation. Färgen ger ett inre lugn och healing. Lila driver bort missunnsamhet och svartsjuka.

Svart
Svart är neutralt men samtidigt alla färgerna på en gång. Färgen associeras till universums krafter, personligt djup, hög kvalitet, mystik, ädelhet, prestige, trygghet, och allvarsamhet. Men även mörker, depression, isolering, ensamhet. 

Vit Vitt står för andligt och rent, ärlighet och sanningar. Det är livets, dödens och ljusets färg. Den helar, befriar och renar. Färgen står även för identitet vid medialt arbete. Här ingår även färgerna silver och guld.

Beige
Beige ger lugn och ro. Färgen är neutral och nollställande, utgångsläge. Allt eller inget men med en positiv betydelse.

Brun
Färgen komposterar och omvandlar till liv. Brunt skapar ombonad och trygghet och förknippas med en varm trygghet och närhet till jorden. Brunt står även för fertilitet, stabilitet och maskulinitet.

Grå
Den grå färgen neutraliserar sin omgivning. Ljusa nyanser visar på upplysning, intuition och kreativa föreställningar. Mörkgrå nyanser kan symbolisera psykisk obalans eller ett behov att aldrig lämna en uppgift ogjord. Mycket grått kan indikera egenskaper så som hemlighetsfull och något av en ensamvarg. 

Grön, orange och gul har jag redan nämnt ovan.

Så vilken färg är du just nu?

Varför du måste odla passionsfrukter

Har du någonsin hört någon säga att de ”tappat passionen” för något? 

Har du kanske till och med sagt det själv? Jag hör de orden relativt ofta. 

Det kan vara passionen för det jobb man en gång trivdes med, den person man en gång älskade, hobbyn man en gång var uppslukad av. Jag förstår uttrycket utmärkt. Men något gör att orden ständigt krockar inom mig. 

Passion är inte något du tappar. Det är något du lämnar. Medvetet eller omedvetet, men någonstans beslutar du dig för att låta passionen du en gång kände dö ut en smula. Eller helt och hållet.

Jo, det är sant att livet har olika skeden och visst finns perioder när brinnande passion för något specifikt (såsom en hobby) är så illa tvunget att ge vika för fokuserade studier, hälsa, jobb eller familj. 

Faran är bara när vi låter det gå så långt att vi nästan helt slutar känna den (passionen) inom oss. Det är då livet kan komma att kännas som en grådaskig karikatyr av våra tidigare så färgsprakande visioner för tillvaron och framtiden. Och går man runt i den känslan allt för länge riskerar man att gröpa ur själva glädjen för livet.

Jag tror att det finns två särskilt effektiva passionsdödare att se upp för:

1) Att ta saker för givet. Den där mannen du var smått besatt av i början… med sin befriande humor och charmigt bohemiska skjortor. Plötsligt tål du inte hans frustande skämt som du redan kan utantill och skjortorna eldade du i hemlighet upp ute på bakgården för två år sedan…
Entusiasmen du kände för ditt nya jobb för fem år sedan... med bättre lön, fräschare lokaler och härliga kollegor. Plötsligt är du less, kollegorna tråkar ut dig och du är mer närvarande på facebook än på konferensen du befinner dig på…

Tanke: Kan det vara så att du börjat ta saker för givet? Att du lagt mer tid och energi på att hitta fel än att uppskatta allt det du först värdesatte och till och med kände passion för? Är det verkligen mannen/jobbet/livet som förändrats och blivit sämre? Eller kan det vara din egen inställning?

2) Avundsjuka. Tills nyligen var du eld och lågor över semesterveckan på Mallorca som du sparat ihop till. Men så hörde du att grannen ska spendera semestern med en jorden runt- segling med privat kock, rida på elefanter, bo på lyxhotell i Seychellerna och hoppa fallskärm i Nya Guinea… Plötsligt känns Mallorca sådär imponerande... 

Och du var stolt som en tupp över din envetna kamp för att tappa de där 5 trivselkilona och känner dig som en puma tills vännen du inte sett på 4 månader dyker upp deffad, solbränd, minus 15 kilo och med ny pojkvän…

Tanke: Kan det vara så att vi låter glädjen för resan, för vår prestation, för vår partner, för vårt utseende, för våra talanger… skuggas av avundsjuka över andras (till synes större) framgångar och gåvor?

Jag vet tyvärr vad jag talar om. Länge lät jag min enorma passion för musik och skapande att regelbundet naggas i kanten utav mer talangfulla personer. Jag kunde känna stolthet och lycka över en sång jag fått till riktigt bra… tills jag stötte ihop med någon som råkade behärska röstteknik och låtskrivande ännu bättre. Och vips, lät jag (märk väl mitt ordval ”lät”) glädjen för min egen talang sjunka till golvet. Plötsligt var min sång och mitt skapande inte värt mer än en prickig korvmacka. Tills jag nästan hade svårt att ta en ton och skapa något alls. Jag hade komplicerat och förminskat den naturligt flödande passionen jag tidigare haft inom mig. Jag är i nu full gång att plocka fram den inom mig igen.

Vart vill jag komma? Jag vill att du och jag ska inse att livet inte automatiskt bjuder oss på en färgsprakande show där vi ständigt känner oss skönt motiverade och passionerade i det vi arbetar med, i våra relationer, i de principer vi följer i livet. Vi behöver i själva verket kontinuerligt jobba, ibland väldigt hårt och medvetet, på att odla och bevara de små ”passionsfrukterna” inom oss.

Så en uppmaning till mig själv och dig så här på kvällskvisten:Tillåt inte dig själv att ”tappa” passionen. Inse att du som lämnat passionen också har makten att blåsa nytt liv i den igen, och prioritera att i alla fall med någorlunda jämna mellanrum injicera lite ny passion i hjärtat. 

Sätt dig en timme med den där frimärkessamlingen! Sjung den där sången! Boka den där resan eller lägg upp en strategi för att börja spara inför den! Starta den där bloggen, anmäl dig till den där danskursen! Fixa barnvakt och spring den där löprundan! Börja aktivt leta efter det som kan engagera dig på jobbet igen, eller ta ditt ansvar och sök nytt! Sluta klaga och gå och kyss den där mannen (eller vad som nu annars faller dig in, han har säkert inget emot det…)! Klart slut.