Åh man kan ju bara älska en morgon som jag fick denna söndag.
Två trötta föräldrar ligger och drar sig i sängen medan 3-åringen kliver upp vid 7-tiden och tassar sjungandes ner till undervåningen. Där hör vi hur hon röjer runt lite men orkar liksom inte undersöka vad exakt det är hon pysslar med där nere (ajabaja oss!). Tänker liksom förhoppningsfullt att hon är igång och förbereder frukostsmoothien till sina högst älskade föräldrar eller kanske hon viker sig igenom tvättberget som skräpar inne i vardagsrummet? Ja, så måste det vara. Denna ängel!
Så dyker hon plötsligt upp i sovrummet och ler stolt. Jag blinkar sömnigt och hajjar till när jag ser hennes hår.
Jag: "Men N, varför är du våt i hela håret?" N: " Jag har oliv!" Jag: (anar det värsta)... Oliv...OLJA?!? N: (asstolt) "Jaa!" Jag: "Men neeej, skämtar du med mig eller?" N: "Jaa!"
Men det gjorde hon alltså inte. Från en underbar (torr) nybadad docka igår kväll såg hon plötsligt ut som en katt dränkt i glasyr. Och får jag då tillägga att detta inte var första gången det hänt? Sist var det vaselin och vi fick inte ut det på två dagar.
Ut i badrummet och massera hela håret med babypuder tills hon liknade Cruella Devils sötare lillasyster. (PS. även Maizena funkar bra, om du nu skulle ha otur att uppleva detta själv där hemma).
Allt sköljdes ut och till min lättnad försvann faktiskt all olja på en enda schamponering.
Att jag senare kom ner i köket och upptäckte att hon även passat på att bona hela köksgolvet med olivolja...det...är ett helt annat blogginlägg. ;)
Har efter världens tröttaste vecka äntligen fått sova ut i morse. Sova ut är just nu cirka klockan 8, och det är ju helt fantastiskt! Jag minns de ungdomens dagar när att sova ut handlade om 11-12-snåret. Och måste faktiskt säga att jag är rätt glad att jag inte fungerar så längre.
Nu för tiden (läs sedan man blev förälder) är man liksom glad...nej lyrisk över det lilla man får här i livet. Och att sova ett par timmar längre än vanligt, det kan göra hela skillnaden mellan Dracula och Moder Theresa.
Idag tänkte jag faktiskt fortsätta lite i det spår jag redan trampat upp här på bloggen, och bjuda er på några galna och supersnygga tapeter som jag fastnat för. Jag gillar ju starka färger och oblyga mönster och överväger starkt att ha någon av dessa i något av rummen här hemma.
Se och inspireras! Samtliga tapeter kommer från photowall.
Och här kommer då som utlovat det sista försök till konstgjord andning jag ger min avsvimmade inredningspassion som tidigare glött så intensivt.
Och varför bry sig så himla mycket om det då? *fyller lungorna med luft* Därför att jag bor i ett hus som just nu ser ut som en kaotisk renoveringsattack och jag mår inte bra i kaos och jag måste få till lusten igen att ta tag i inredningen så det känns som ett hem igen och jag längtar efter rena ljusa väggar och (*rösten upp i falsett*) jag måste ha färg i mitt liv och jag behöver andrum och harmoni och jag står inte uuuuuuut! Så.
Här kommer nu sista delen: GLATT & LJUST. :)
(Som vanligt klickar du bara på bilden för att se den i större format. Fråga mig gärna om det är någon specifik produkt du undrar över eller vill se en större bild av.)
Vad är det som händer med oss egentligen? På sista tiden har jag grunnat mycket över det här att vara människa. Är du idag den du innerst inne vet du att du kan vara? Flummig fråga?
Jag omformulerar och går rakt på sak: När exakt är det som en människa förvandlas från naturligt orädd unge till en (vuxen) rädd liten skit? Precis när sker den övergången?
Låt mig illustrera vad jag menar.
Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag alltid haft mycket musik i mitt liv. Sjunger och skriver låtar och har uppträtt i många olika sammanhang. Som 16-åring anmälde jag mig glad i hågen till att ställa upp som loungepianist på en restaurang när jag hörde att de sökte en sådan. De lovade att överväga erbjudandet och återkomma till mig. Min mamma fick höra talas om mitt generösa anbud och frågade mig lite förbryllad om jag verkligen övervägt detta ordentligt?
Till saken hör nämligen att jag inte kunde spela piano. Varken då eller nu.
Jag har däremot alltid älskat att försöka spela piano och har på egen hand lärt mig att spela en hel del ackord och enstaka sånger (varav hälften är mina egna). Men har aldrig lärt mig spela efter noter, utan endast gehör. Ser kunnigt folk mig spela ler de roat eftersom jag dessutom har helt fel fingersättning. Och med dessa enkla ackord som grund ansåg jag mig alltså fullt kapabel att kunna ställa upp som pianist i professionella sammanhang. Hej och hå!
Tack och lov, kanske man ska säga, så rann Projekt loungepianist ut i sanden innan jag ens hunnit landa på pianopallen.
Men poängen! Den viktiga, viktiga poängen är: Jag var helt (naivt, kanske kan tyckas) övertygad om att jag skulle klara av detta, och att om var det något jag behövde bli bättre på för att hålla måttet, skulle jag säkert kunna lära mig det under tiden. Inga problem!
Och vet du vad? Jag slår vad om att jag HADE klarat det. Kanske lite pinsamma situationer till en början när alla inblandade förstod att den här tjejen rent faktiskt inte kunde spela, men om jag känner mitt 16-åriga jag rätt så hade jag sett till att lära mig snabbt som tusan. Och hade jag inte fått behålla det jobbet hade jag blivit loungepianist på ett annat ställe några månader senare, när pianospelandet utvecklats ytterligare.
Sådan var jag. Och detta har upprepat sig många fler gånger i mitt liv. Jag har spontanuppträtt inför hundratals människor på sätt som jag idag nästan svimmar när jag tänker på. *Var jag GALEN eller?!*
Jag har suttit ung och självsäker och fightats på toppen om avancerade reklamjobb med andra (verkligt erfarna) personer, där jag trots då fullständig brist på erfarenhet tog mig hela vägen till final enbart på grund av min attityd. Göra annonser? Inga problem. Skriva copytexter? Jajamensan! Aldrig provat, men hur svårt kan det vara? In Design sa du… vad är det? Jo men det ska jag nog kunna lära mig på en dag eller två.
Och idag? Nu, sisådär en 10-15 år senare är jag en blekare, försiktigare vuxen liten skit jämfört med mitt kaxiga yngre jag. VARFÖR? Varför slutar man att tro på sig själv på det självklara sätt de flesta av oss gör som barn?
Vem är du innerst inne?Och varför har du tillåtit dig själv att bli något annat än det?
Jag VET till 100 procent att det som den berömde författaren Napoleon Hill sade; "What the mind of man can conceive and believe, it can achieve", verkligen är sant. Har ju testat det många gånger i mitt liv. Jag måste bara våga
tysta både yttre och (kanske särskilt) inre röster som hela tiden vill
slå ner hoppet och förmana om vad som faktiskt inte GÅR att göra eller
klara.
Det är dags att vi sjunger som Alina Devecerski; ”Du måste flytta på dig” till oss själva och andra som står i vägen för vad vi egentligen vill göra.
Du och jag måste börja våga ”concieve and believe” igen. Klart slut.
En av de lampor jag plockat fram som inspiration här hittade jag nyss på en annan sida, bara väldans mycket dyrare. Inser ju givetvis att den billigare varianten är en kopia, men ärligt talat.
Med den prisskillnaden tar jag gärna kopian vilken dag som helst.
Så om du gillade den lampan kanske jag kan spara dig lite pengar nu. Just saying...
Åh, idag är en sådan här dag när jag känner mig lite lätt överblödig.
Har just spenderat en timme i lokaltrafik på väg till jobbet hemskt upptagen
med att hindra tankarna från att vandra till sorgliga saker, för då brister
det.
Nejdå, jag är glad och frisk och har så vitt jag vet inget
att sörja. Men just idag vill tankarna envist gå till sorgliga eller rörande
filmsekvenser. Och det finns alldeles för många att välja på.
Begravningsscenen där mamman skriker ut sin smärta i Blommor av stål.
Barncancerfonden-reklamen med sina gapande tomma stolar. Den oändligt rörande scenen
i Gladiator där Russel Crowe vandrar
över fälten till sin avlidna familj med den vackra ”Now we are free” i
bakgrunden. Den förkrossande slutscenen i Pojken
med randig pyjamas! *OUUÄÄÄÄHHHHÄHÄÄÄÄH!!!* Det är för mycket!
Och där sitter jag bredvid kostymnissarna och stirrar stint ut
genom bussfönstret med hak-skak och hopsnörd hals och försöker diskret att
blåsa upp luft till ögonen för att få dem att sluta tåras. Och letar desperat
efter super-käcka-jätte-glada låtar på Spotify som ska distrahera mig. Alltmedan
filmscen efter filmscen med tårdryp helt okontrollerat spelas upp för mitt inre.
Hade jag inte varit på smällen hade jag trott att det var
PMS på G. Misstänker dock att blödigheten i detta fall stavas TRÖTTHET. Jag –
en inbiten nattuggla har alltid tusen saker jag vill hinna göra när dottern väl
kommit i säng runt 20-tiden. Så med tanke på tiden jag måste kliva upp varje
morgon för att hinna med bussen är det ingen jättehit att lägga sig så sent som jag
ofta gör.
Men nu är jag iallafall på plats på jobbet och kan äntligen skingra
tankarna lite.
Så här kommer nästa del i min miniföljetong: Att blåsa liv i inredningspassionen. Denna gång blir det funkigt. Kanske lite en blandning mellan sobert och färgbomben jag presenterade härom dagen. Skulle gärna se dessa prylar någonstans i mitt hem.
Klicka på bilden för att se den i större format. Fråga mig gärna om det är någon specifik produkt du undrar över eller vill se en större bild av. I fix! Missa inte sista blåset (just nu) imorgon: GLATT & LJUST
Sedan flera år tillbaka har jag lagt
märke till ett lustigt litet vardagsfenomen som ofta får mig att
undra. Och jag tänker att du kanske kan hjälpa mig finna svaret på
denna gåta.
Gåtan lyder: Varför vänder
sig män alltid om och tittar bakåt när de åker upp i en
rulltrappa?
Nu kanske du tänker att ”Va? Gör de
det?”
Jaa, det gör de. Har du inte tänkt på det förut, så
börja tänk på det nu så kommer du från och med imorgon (eller
när du nu åker rulltrappa nästa gång) att märka att det stämmer
i 7 av 10 fall. Och det gäller män i alla åldrar.
Märk väl! Det handlar inte om en hel
90 graders vändning, utan en liten, knappt märkbar 45 graders
vändning lagom för att de ska kunna...ja, vaddå? Säkra sig mot möjliga ficktjuvar? Kolla in brudutbudet? Orientera sig och beräkna hur långt de har kvar av åkturen? Snälla, berätta! Vad är det för något superspännande neråt rulltrappan jag missar varje gång?
Har du någonsin lagt märke till
detta? Eller är du rent av själv en rulltrappevändare?
Välkommen med dina teorier eller för den delen, svar, så
jag kan sova lugnare om nätterna. :)
Som utlovat kommer nu nästa försök till att blåsa liv i min lätt sovande inredningsglöd.
En mer stillsamt elegant kontrast till den härliga färgbomb jag presenterade igår. Var känner du dig mest hemma?
Andra blåset: SOBERT
Klicka
på bilden för att se den i större format. Fråga mig gärna om det är
någon specifik produkt du undrar över eller vill se en större bild av. I
fix! Missa inte nästa blås imorgon: FUNKIGT
Efter timmars försök, googlande och forumsökande ger jag upp för idag. Jag har i flera veckor försökt att styra om så att mitt eget köpta domännamn ”www.theswedespot.se” kan användas här i min blogg istället för det aningens för bökiga theswedespot.blogspot.com. Liiite för mycket spott i den meningen tycker jag...
Men det GÅR inte! Och Google (som äger denna blogg) är ju komplett omöjliga att få tag i. Gaaah! Är det någon som lyckats lösa detta, att konfigurera sin externa webbadress till bloggen? Snälla låt mig få komma i kontakt med dig innan jag stryper någon eller något.
Så. Istället tänkte jag nu pyssla med något betydligt mer harmoniskt. Spåna inredningstips till huset!
Som jag tidigare nämde i Kreativitetsdöden så har jag sorgligt och ironiskt nog råkat begrava min tidigare så glödande inredningspassion. Så jag tänkte börja gräva upp den igen nu och ge den lite konstgjord andning.
I 4 avsnitt med start idag ska jag alltså blåsa liv i passionen!
Första blåset: FÄRGBOMB
Klicka på bilden för att se den i större format. Fråga mig gärna om det är någon specifik produkt du undrar över eller vill se en större bild av. I fix! Missa inte nästa blås imorgon: SOBERT
Voine! Vilken vecka det varit. Fullt ös medvetslös på jobbet och tusen saker att ordna varje kväll har resulterat i exakt inga blogginlägg alls.
Och så kom självaste Midsommarafton där vi vältrade oss i sol, värme och doften av liljekonvalj. Inte.
Det kan ha varit den rent vädersmässigt kallaste, pissigaste Midsommar jag genomlevt i mina 30-någonting år. Som traditionen bjuder hade vi samlats med familj och vänner och annat löst folk i en fin nationalpark här i området.
Och där stod vi enträget och hoppade upp och ner för att behålla värmen i våra köldstela kroppar och vägrade ge med oss trots att varje människa med ett uns vett i skallen för länge sedan hade packat ihop och åkt hem till en varm soffa, tänt en brasa och hetsätit varma bullar under en filt. Men vi svenskar är inte vettiga när det kommer till sådant här, för traditionen är helig och vi S K A fira Midsommar om det så är det sista vi gör.
Så det blev picknick, dans kring midsommarsång, fiskedamm, ansiktsmålning (för de små) och allt man kan tänka sig att en sådan här dag bör innehålla. Utom solen då. Regn, piss och blåst var däremot väldigt närvarande.
Och ärligt talat, vädret behöver ju faktiskt inte betyda så mycket när man har sina nära och kära omkring sig, och källen spenderades sedan med just dessa. Så det var stickade ulltröjor och jackor på, resten av värmen tog kääärleken hand om. :)
Igår gjorde jag något jag aldrig i mitt liv kan rekommendera någon levande människa att göra.
Jag fick för mig att jag skulle försöka omfamna det ljuva och högst naturliga tillstånd
jag befinner mig i och se en förlossningsvideo på youtube. Jag ska ju liksom gå
igenom detta själv om några månader tänkte jag, och även om jag gjort det en gång förut
glömmer man ju mycket. Bra med lite förberedelse. Eller…?
Får jag ställa en
allvarlig och ytterst obehaglig fråga?
Har ni någonsin sett en riktig förlossningsfilm? Nej, nu
snackar jag inga Grey’s anatomy-förlossningar med nylagd makeup och små silver-svettpärlor
i pannan. Jag snackar RIKTIG förlossning. Där tittaren inte besparas från några
detaljer. Har ni sett ett mört kvinnligt underliv expandera tills en guadalupemelon
modell större (med tillhörande kropp) trycks ut under grottmänniskostön och
tandagnisslan?
Det är en skräckfilm!
Som den sjukaste Alien-sekvens. Jag satt där igår förlamad av skräck med handduk hårt tryckt för
munnen för att stoppa kväljningarna och volymen nere i noll för jag klarade
inte de alltför bekanta ljudeffekterna. Jag ville stänga av, men en osynlig
kraft höll mig som fastnålad i soffan och tvingade mig att motvilligt se klart allt.
Efteråt bröt jag ihop som en påse nötter och grät förtvivlat
i min makes famn. Skit också! Det är ju DETTA jag ska gå igenom om ett halvår. Jag
hade (nästan) förträngt hur vedervärdigt det är!
"Men förlossningar är
ju så vackra och magiska!" säger ni.
Nej, det är de inte. Jag hade en riktig mördarförlossning på
58 timmar (!). Tre smärtsamma dygn i stort sett helt utan sömn och mat, med mega melon-utklämning
som La Grande Finale är inte min definition
av FEST direkt (Det som kommer EFTER kan däremot vara ytterst vackert och
magiskt).
"Men vaddå? Hade du
inte varit med om detta förut?" undrar ni.
Jo, men det är ju just DET som är grejen! Jag HAR varit där
en gång förut och då var jag så lättsinnigt aningslös om förloppet som väntade.
Den här gången går jag in i dödsskuggas dal alldeles för obarmhärtigt medveten
om hur det faktiskt är, hur det verkligen känns. Den här gången vet jag hur det
låter, hur det doftar, hur lustgasen smakar, hur det brinner och sliter i
kroppen så man tror att man slutat existera (det hoppas man nästan i den
stunden att man gjort).
Och HUR är det
möjligt att kvinnor världen över går igenom detta gång efter annan?
Det ska jag tala om. Kanske i vissa fall för att man inte tycker sig haft något
annat val. Men överlägset oftare; därför att livet alltid är större än döden. För
att kärleken till det nya är långt större än rädslan och för att längtan är
större än smärtan. Och för att den som klarar att hålla sig vettig genom förlossningen
vet att det inte är en guadalupemelon som ska ut, utan en liten människa… som
är DIN egen människa. Ett livs levande underverk! To have and to hold, genom vått och torrt. Och för att kvinnor är gjorda av stål och inte kött och blod, som många tycks tro.
Men snälla rara. Lyd ett gott och skyddande råd. Titta INTE på förlossningsfilmer när du är omkring vecka 15. Det är ALLDELES för tidigt. Tro mig.
Ansiktsuttrycket säger allt! Till vänster: sekunden efter 58 timmars nära-döden-upplevelse. Till höger: 2 dygn senare. Fågelsång, lysande ögon och allt är glömt och förlåtet.
Åh det är så underbart ironiskt att läsa mitt tidigare
blogginlägg som skrevs i lördags.
Med start ett par timmar efter att jag postade det och
resten av lördag eftermiddag kände jag mig nämligen sur som en rutten citron och
muttrade och fräste omkring mig tills jag däckade arg och utmattad i soffan vid
19-tiden.
Extrem huvudvärk blandat med saftigt gravidillamående och en
hel dags otåligt velande i butik efter butik efter ett par speciella trädgårdsdynor
som icke gick att hitta. Med fullständigt överenergisk 3-åring i släptåg (eller så var det jag som var under-energisk..?).
PRISAD vare min fantastiske man som med sitt oändliga
tålamod gick in som någon slags Superman och tog hand om dotter och matlagning medan
jag fick sova av mig surruset.
Kanske ska fortsätta äta mina kolhydrater och skippa
hälsojuicen nästa lördag…
Visserligen under 20 grader här i stan
men solen brassar hett i ryggen där jag sitter på verandan, himlen är blå, huset är (typ) städat och maken
har äntligen klippt frillan (som började bli obehagligt lik George
Michaels svaj i ”Last Christmas”). Kan dagen
börja bättre? Ja det kan den!
Jag kan nämligen också förtränga
att jag fick i mig lite för mycket kolhydrater den senaste veckan
(eh...ok, månaden) och i hälsans gröna namn pressa min alldeles egna
supernyttiga morotsjuice med apelsin, äpple och ingefära. YUM! Och
vips! Så är allt osunt som glidit ner ett minne blott.
Handen på hjärtat. Om jag skulle
avslöja vilka ord jag mest frekvent använder i min kommunikation
med min treåring där hemma så måste det bli tre speciella ord.
Nej, det är inte ”jag älskar dig” (även om jag faktiskt säger
de orden väldigt ofta också.)
De tre ord jag använder allra mest
avslöjar dessvärre oändligt mycket om mig som person:
KOM NU DÅ
Där har vi dem. Dessa ord
representerar hela mitt otåliga väsen. Jag är alltid en smula
rastlös, alltid på språng med tusen järn i elden och vill helst,
helst att allt ska äga rum redan igår. Med en jämnårig make går
det (oftast) bra. Jag kan resonera och förklara mig till att han ska snabba på stegen (vilket i och för sig inte är så svårt med
hans ca 3 meter långa ben). Med en treårig dotter i trotsåldern är
det en heeelt annan sak. OJ, vilken annan sak det är!... sa jag
förresten att det är en helt annan sak?
Ok, så det har framgått nu tror jag,
att det är en utmaning för en stresshetsare som mig att ha ett barn
som dygnet runt praktiserar väldigt beundransvärd, men ack så
frustrerande mindfulness. Så ja, det blir ett evigt, oändligt tjat
om ”snääälla lilla älskade N (inuti vrålar man så arga fula
ord så själen ryker svart ånga) – KOM nu då! Medan hon
stillsamt plockar upp en femte sten från parkeringen och slickar
lite fundersamt på den också.
Jag börjar hyperventilera och flackar
runt med blicken efter den där magiska lyftkranen som jag vet borde
dyka upp i sådana här situationer och som lätt som en fjärt i
vinden kan plocka upp 17-kilosbarnet plus mina 50-kilos matkassar och
placera dem tryggt i bilen så vi ääääntligen kan komma
vidare i livet.
Min lilla lärare
Men vet ni vad? Jag tror ta mig
17 hon omvände mig lite efter en händelse som ägde rum igår. Och
blev jag inte förändrad så fick jag iallafall dagens stora
tankeställare.
På väg hem gick jag och höll (läs
drog) henne kärleksfullt men bestämt i handen i riktning mot huset
i hopp om att hon för en gångs skull skulle följa med in utan 20
stopp på vägen. Som vanligt funkade det i ca 12 sekunder innan hon
upptäckte första spännande sevärdheten i gräset. En pinne! En
blomma! En skalbagge! En... Jag suckade och gick i förväg. Måste hon
ALLTID vara så närvarande i nuet?! Någon minut senare hör jag
henne ropa ut nästa fynd hon gjort i gräset. Jaha, vad är det
denna gång? tänkte jag trött och kisade mot den lilla handen som höll
upp ett mörkt blänkande föremål. En välpolerad snigel?
Då ser jag vad hon hittat. Mitt fina
örhänge! Som jag tappat och letat efter inne i huset flera dagar,
övertygad om att jag förlorat det för alltid. Mitt hjärta
ödmjukades på en tvärsekund och jag brast ut i skratt och
hyllningar till denna lilla detektiv som tack vare sin fantastiska
naturliga nyfikenhet, pill-och pet-behov och livsnärvaro faktiskt
visat mig något. Inte bara var mitt örhänge befunnit sig, utan
också en viktig poäng:
Hur mycket går jag egentligen miste om
när jag stressar mig igenom vardagen, livet? Kan jag missa ett
älskat örhänge i gräset en vanlig onsdag missar jag
förmodligen en hel del långt viktigare saker omkring mig också.
Någon som behöver hjälp, en häftig solnedgång utanför
tågfönstret,
ett oväntat skratt med en främling, en vän som går förbi (men som jag
aldrig ser för jag läser jättejätteviktiga mail mobilen)... Vad
har jag redan gått miste om?
Ett
försök till att vara mer i nuet. En vacker vårdag på
västkusten hjälper lite på traven...
