I en vecka har min lilla baby funnits på jorden nu.
Det har varit en vecka av zombie-status på grund av riktigt hackig sömn och världens förkylning som slog ner över mig i stort sett samma dag som vi kom hem från BB. Halvtaskig start, men det är ok. Jag är världens lyckligaste zombie. :)
Mitt modershjärta har svällt till dubbel storlek och det är liksom ursäktat att en miniterrorist håller mig vaken om nätterna, så länge miniterroristen är så avväpnande söt som hon nu är.
Jaha, nu har jag iallafall knäckt koden. Det som sätter igång en förlossning för mig är varken ananas, färdknäpp eller att springa i trappor. Det är att helt enkelt skita fullständigt i förlossningen.
Samma torsdag kväll som jag skrivit ett
inlägg om att jag struntar i detta med att föda barn och drog och handlade julgran istället, så satte värkarna igång. :)
Sov ingenting den natten på grund av värkar blandat med några deciliter nervositet. Klockan fyra ringde vi BB och fick rådet att åka in, så barnvakten ringdes in och vid 5-tiden på morgonen var vi på väg till BB Sös.
Öppen 4 cm när vi kom in och fortsatte så i bra takt fram till klockan 10 då min kropp tyckte att det var läge att stanna av vid 7 cm. Trots elaka värkar som jag tog bra med hjälp av
Dykmetoden (att följa med ner i värken genom att fullkomligt slappna av, väldigt effektivt, kan berätta mer om den vid tillfälle), så stannade jag kvar på 7 cm. Frustrerande!
Så vi bestämde oss för att ta hål på hinnorna för att öka takten lite, och då fick jag ryggmärgsbedövning eftersom jag med bakgrund av vad som hände under min förra förlossning vägrade ta hål utan riktig bedövning. Två gånger var de tvungna att sätta om Epiduralen eftersom den inte fungerade den första gången. Där någonstans fylldes jag av en enorm oro att smärtlindringen inte skulle fungera och att jag inte skulle överleva denna förlossning...
Men TACK OCH LOV fungerade den till slut och jag kan inte med ord beskriva vilken skillnad det gjorde. Jag som varit halvt medvetslös av utmattning från smärtorna jag tagit i nästan 20 timmar utan någon smärtlindring, fick plötsligt helt ny energi. Jag kunde prata, skratta, käka kexchoklad och var kort sagt som en helt ny människa. Jag KAN inte förstå de kvinnor som envisas med att föda barn utan Epidural. Ni ANAR inte vad ni missar!! Man kan plötsligt njuta av förlossningen, känna sig glad mitt i förloppet!
Krystningen var vidrigt seg denna gång. Jag var rätt utpumpad på kraft igen vid det laget. Min underbara man och världens finaste barnmorskor stöttade mig dock igenom det sista provet och till slut klockan 17.45 på fredagen 12 december fick jag äntligen hålla i min lilla dotter.
Fullkomlig kärlek har varit det jag känt sedan dess. Jag är så dödsförälskad i denna lilla människa och känner utan ett uns av tvivel att det har varit värt hela denna långa, tröttsamma resa att bära och föda henne till världen. Helt otroligt.
Bildbomb från förlossningen
 |
| Full koncentration mitt inne i en värk |
 |
| CTG-koll |
 |
| Det är över, det är äntligen över!! |
 |
| Första stunden hos pappa |
 |
| Små underbara fossingar :) |
 |
| Världens bästa besök på BB: familjens luciatåg |
 |
| Systrarnas första möte |
 |
| Moster får hålla lilltrollet |
 |
| Mitt fina lilla troll med sin stiliga kalufs |
 |
| Redo för hemfärd |
 |
| Lilla älsklingen |
 |
| Mina underbara barn tillsammans |
Min fina man skrev några dagar senare ett inlägg på facebook som jag rördes mycket utav. Han beskriver känslan av att bevittna en förlossning, och jag tyckte det var så väl uttryckt att jag tar med det här på bloggen idag också.
"It seems fairly reasonable to me why parents tend to turn somewhat religious or at least a little spiritual, when having been part of the birth of their own children.
Being able to see yourself and the partner you love projected onto and merged into another little human being is so ultimately natural that it almost seems supernatural. Although I am a religious man myself, the cliche of childbirth being a miracle, really is not a cliche at all.
December 12th, I witnessed my wife run five consecutive marathons , lose nearly an entire litre of blood, and finishing by solving the impossible equation of 1 minus 1 equals 2. (and she does not even think she is good at math)
Whoever came up with the idea that women should be called the weaker sex, obviously never had children. I feel keen to prostrate myself in front of any woman who ever gave birth to a child. They are truly miracle makers, and we men merely contributors.
Life is indeed awesome."
