Vad går vi miste om?

Handen på hjärtat. Om jag skulle avslöja vilka ord jag mest frekvent använder i min kommunikation med min treåring där hemma så måste det bli tre speciella ord. Nej, det är inte ”jag älskar dig” (även om jag faktiskt säger de orden väldigt ofta också.)

De tre ord jag använder allra mest avslöjar dessvärre oändligt mycket om mig som person:

KOM        NU         DÅ

Där har vi dem. Dessa ord representerar hela mitt otåliga väsen. Jag är alltid en smula rastlös, alltid på språng med tusen järn i elden och vill helst, helst att allt ska äga rum redan igår. Med en jämnårig make går det (oftast) bra. Jag kan resonera och förklara mig till att han ska snabba på stegen (vilket i och för sig inte är så svårt med hans ca 3 meter långa ben). Med en treårig dotter i trotsåldern är det en heeelt annan sak. OJ, vilken annan sak det är!... sa jag förresten att det är en helt annan sak?

Ok, så det har framgått nu tror jag, att det är en utmaning för en stresshetsare som mig att ha ett barn som dygnet runt praktiserar väldigt beundransvärd, men ack så frustrerande mindfulness. Så ja, det blir ett evigt, oändligt tjat om ”snääälla lilla älskade N (inuti vrålar man så arga fula ord så själen ryker svart ånga) – KOM nu då! Medan hon stillsamt plockar upp en femte sten från parkeringen och slickar lite fundersamt på den också.

Jag börjar hyperventilera och flackar runt med blicken efter den där magiska lyftkranen som jag vet borde dyka upp i sådana här situationer och som lätt som en fjärt i vinden kan plocka upp 17-kilosbarnet plus mina 50-kilos matkassar och placera dem tryggt i bilen så vi ääääntligen kan komma vidare i livet.

Min lilla lärare

Men vet ni vad? Jag tror ta mig 17 hon omvände mig lite efter en händelse som ägde rum igår. Och blev jag inte förändrad så fick jag iallafall dagens stora tankeställare.

På väg hem gick jag och höll (läs drog) henne kärleksfullt men bestämt i handen i riktning mot huset i hopp om att hon för en gångs skull skulle följa med in utan 20 stopp på vägen. Som vanligt funkade det i ca 12 sekunder innan hon upptäckte första spännande sevärdheten i gräset. En pinne! En blomma! En skalbagge! En... Jag suckade och gick i förväg. Måste hon ALLTID vara så närvarande i nuet?! Någon minut senare hör jag henne ropa ut nästa fynd hon gjort i gräset. Jaha, vad är det denna gång? tänkte jag trött och kisade mot den lilla handen som höll upp ett mörkt blänkande föremål. En välpolerad snigel?

Då ser jag vad hon hittat. Mitt fina örhänge! Som jag tappat och letat efter inne i huset flera dagar, övertygad om att jag förlorat det för alltid. Mitt hjärta ödmjukades på en tvärsekund och jag brast ut i skratt och hyllningar till denna lilla detektiv som tack vare sin fantastiska naturliga nyfikenhet, pill-och pet-behov och livsnärvaro faktiskt visat mig något. Inte bara var mitt örhänge befunnit sig, utan också en viktig poäng:

Hur mycket går jag egentligen miste om när jag stressar mig igenom vardagen, livet? Kan jag missa ett älskat örhänge i gräset en vanlig onsdag missar jag förmodligen en hel del långt viktigare saker omkring mig också. Någon som behöver hjälp, en häftig solnedgång utanför tågfönstret,

ett oväntat skratt med en främling, en vän som går förbi (men som jag aldrig ser för jag läser jättejätteviktiga mail mobilen)... Vad har jag redan gått miste om?

Ett försök till att vara mer i nuet. En vacker vårdag på västkusten hjälper lite på traven...

Ett försök till att vara mer i nuet.
En vacker vårdag på västkusten hjälper lite på traven...

Livräddning the hormone way

Dessa hormoner! Härom veckan hade vi hjärt-lung-räddning på jobbet med en inhyrd utbildare. Han startade med att fråga om någon var känslig för att tala om blod, varpå vi alla (inklusive naiva mig) svarade neeejdå, inga problem. 

15 minuter och lika många obehagliga berättelser om blod, kris och avhuggna kroppsdelar senare satt jag och kämpade mot kväljningar och yrsel. Ursäktade mig snabbt och stapplade ut för att hämta en banan och lite kallt vatten. Blodsockernivån upp igen, kör!

Nu var det dags för den praktiska livräddningsdelen och här börjar det verkligt intressanta.

Vi fick specifika instruktioner om att försöka att leva oss in och göra övningarna på största allvar (antar att han haft en del flamsiga kurser med smågenerade deltagare förr) . Så teater-mode på!

Bland annat skulle det skrikas (HÖGT) på hjälp och göras HLR och konstgjord andning på en docka. Vi fick turas om och prova några gånger. Första gången kände jag mig ärligt talat lite fånig och hade svårt att skådespela mig in i dramat. 

Andra gången…eh, låt mig säga så här: Jag hann ungefär till mitt krystat teatraliska ”HALLÅ?! KAN NÅGON RINGA 112!!” så fullständigt vällde känslorna över mig. Plötsligt var övningen ingen övning, och dockan var ingen docka. Detta var på mörkaste blodigaste allvar och hjärtat pumpade, paniken och stressen sköljde genom kroppen och tårarna gick icke att stoppa. Som en högst ofrivillig dramatenskådis satt jag där storhulkandes och snorandes och försökte desperat rädda den döende dockan, alltmedan kollegorna i gruppen nervöst skruvade på sig. What’s up med henne?!

Hah! Kan ju bara föreställa mig hur jag skulle reagera i skarpt läge… Goodness! 

Vi kan väl alla här och nu komma överens om att ingen i min närhet går och får andnöd eller skadar sig de närmsta 6 månaderna? Jag måste nog hinna göra mig av med alla gravidhormoner först om jag ska ha en sportslig chans att rädda ditt liv...

Bomben släpps, en dåre är på väg!

Jo. Jag hör vad ni säger, och jag håller med.
Det verkar ju en aning… efterblivet att inte genast inse fakta trots ganska uppenbara omen.

Här har man gått intet ont (eller gott) anandes och tyckt att den där magsjukeslängen som jag och maken åkt på för några veckor sedan, verkar ovanligt seglivad. Och medan han så småningom började känna sig piggare och friskare, började jag i min tur känna mig alltmer som en sjösjuk panda och fick av någon besynnerlig anledning allt svårare att överleva ett besök i mataffären.

Detta pågick faktiskt i några förvirrade veckor tills jag slutligen konstaterade att jag antingen måste vara döende i någon allvarlig magsjukdom eller…så var jag gravid. Tack och lov ska jag inte dö i någon magsjukdom (så vitt jag vet). Jag ska däremot föda barn om sisådär ett halvår.
Men vad i hela skogens gröna lilla låda SÄGER du, kroppen??!! Har du gått och smygruvat på en liten filur här i flera veckor utan att tala om det för mig?!!

*Harkling följt av konstpaus*

Nu börjar jag på helt ny rad bara för att verkligen betona hur stort detta är, om det nu inte redan var uppenbart för alla. Jag ska alltså gå och bli TVÅBARNSMORSA och hela min värld ska snurra och hoppa några vansinnesvarv och sedan förhoppningsvis landa på fötterna igen.

Och låt mig säga en gång för alla att detta är inget att leka med! Jag har som bekant redan provat att bli mamma en gång tidigare. En alldeles underbar, söt, smart och go liten tjej som numera är hela tre år och som befinner sig mitt i sin allra, allra vidrigaste treårs-trots. Jag betraktar henne allt som oftast som en skör och vacker liten blomma som tillfälligt (hoppas jag innerligt) drabbats av ondskefull Drama-ni. Helst över saker som är hur odramatiska som helst. Som att bli erbjuden en smörgås med leverpastej istället för den smörgås med jordnötssmör hon helst ville ha. ”NÄÄÄÄÄÄHEEEEJHHHH!!” * kastar sig dramatiskt på golvet*.
Ja ni förstår ju.

Och nu kommer det alltså en ny liten dåre och ansluter sig till vårt familjeteam.
Det kan ju bli…alldeles…alldeles UNDERBART. :)

And so it begins...again.

För att fira detta delar jag denna ganska härliga reklamfilm (och nej jag har inte fått betalt av CocaCola för att tipsa om denna, fast det borde jag få, hälsa dem det!). Hormonsnurrig som jag är just nu gör den mig alltid lite rörd.

Står livet still? Prova 30-dagars utmaningen!

Min härliga, levnadsglada familj en vacker decemberdag i Göteborg

 Vad vill du förändra i ditt liv? Jag vill tipsa om ett spännande koncept jag testade för ett par år sedan: ”Prova något nytt i 30 dagar”.

Idén fick jag från en viss Matt Cutts, en datanörd (hans egen beskrivning) anställd på Google från USA som framförde sina tankar i sitt TED-talk* ”30 day challenge”. Matt berättar hur han befann sig i en punkt i livet där inget verkade hända och där det var dags för förändring. Hans lösning blev att prova någonting nytt. I 30 dagar närmre bestämt. Idén fick han i sin tur ursprungligen från Morgan Spurlock (ni vet, Super size me – producenten) som gjort en reality-show på temat.

Kontentan med Prova något nytt i 30 dagar är både rolig och barnsligt enkel:

• Välj ut något du vill göra eller lära dig (t.ex. spela gitarr, skriva en bok, löpträna, sy kläder etc.), och gör just det varje dag i 30 dagar.
• Du kan även välja att sluta med något under 30 dagar (t.ex. avstå från socker, facebook, att svära, någon dålig vana etc.)
   
• Möjligheterna är som ni förstår oändliga och högst personliga. Du bestämmer själv nivån, hur länge eller hur lite du vill ägna dig åt din nya vana per dag. Men var inte rädd för att pressa dig själv lite så det blir just en utmaning.

Google-Matt provade under 30 dagar åt gången en rad olika utmaningar såsom fotning, att cykla till jobbet, sluta äta godis och att skriva en novell. Resultatet? Livsförändrande. Han inte bara lärde sig flera nya färdigheter men han började fram för allt uppleva livet som oerhört mycket intressantare. Dagarna flöt inte längre bara ihop som någon grå massa utan blev verkligt minnesvärda och roliga. Som en extra bonus ökade hans självförtroende markant och några av hans 30-dagarsutmaningar ledde till en helt ny äventyrligare livsstil som han för än idag. Datanörden blev föreläsare och bergsbestigare på fritiden!

Naturligtvis var jag tvungen att prova detta koncept! 

Jag kan inte påstå att jag höll ut så länge som Matt gjorde, men även jag upplevde en del intressanta saker som jag vill dela här. Mina utmaningar handlade om alltifrån att sluta med socker (nej, det höll inte i 30 dagar) till att lära mig allt jag kunde om privatekonomi (oväntat roligt! Är fortfarande vrålintresserad efter att ha slukat en mängd böcker i ämnet).

Men min (för mig) mest intressanta 30-dagars utmaning handlade om att lära mig att skapa opretentiöst. Skapa vaddå? undrar du. Jo, alltså, jag skriver och sjunger mycket musik sedan många år tillbaka men lider dessvärre av Sveriges värsta prestationsångest på det här området. Jag vill liksom att det ska vara perfekt! Det jag skriver och det jag sjunger måste vara det bästa jag någonsin gjort – varje gång. Och lever min musik inte upp till det (och hur ofta gör den det liksom?!) tappar jag modet och drivet och lägger hellre ner projektet. Världens tristaste och mest hämmande inställning (tro mig, jag jobbar hårt på att sparka ut den med stålhätta).

Ett lyckligt ögonblick på scen

Så! Min utmaning bestod i att under en månad sluta ta musiken på sådant dödens dödsallvar och helt enkelt försöka leka fram den igen. Varje dag i 30 dagar skulle jag därför skriva en sång. Helt opretentiöst, inte för någon annan än mig själv. En melodi med text, hur kort eller lång som helst. Hur snygg eller töntig som helst. Och dessa melodier spelade jag sedan in med min smartphone.

Resultatet? Jag hade mitt livs mest kreativa, produktiva låtskrivarverkstad i en månad. Jag har aldrig förr skapat så snabbt och så ledigt. Jag kunde skratta åt musiken som flödade ur mig eftersom den överraskade mig med sin påhittighet (och vissa dagar, fullständiga fantasiöken). Fortfarande idag har jag mobilen full av fuuula, jätteroliga och faktiskt några rätt sköna sånger som kom fram under denna 30-dagars utmaning. Ett par av styckena lekte jag senare vidare med och skapade hela fullfjädrade sånger. En vacker dag kanske jag lägger upp någon av dem här på bloggen till allmän beskådan.

Så är jag botad från min prestationsångest nu? Mooohahahaaa! Inte på långa vägar. Men nu har jag provat och vet att det finns inom mig, och har lättare att hitta tillbaka till det här lekfulla tillståndet när jag ska skapa något kreativt.

Så mitt tips är: Testa! Du har absolut ingenting att förlora. Som Matt säger i sitt tal, så kommer de följande 30 dagarna passera vare sig du vill det eller inte. Så varför inte göra dem till något lite mer givande och minnesvärt? Maximera livet och prova något nytt!

*För er som inte känner till TED (Technology, Entertainment, Design ) så är det en årlig tvärvetenskaplig konferens i USA med temat ”Idéer värda att sprida” där framträdande och oftast välkända personer från världens alla hörn delar med sig av sina spännande idéer, forskningsresultat och erfarenheter. Googla på Ted-talks och en hel värld av ”woooow” och ”ooooj” öppnar sig för dig.

Jaha, och hur är dina WC-vanor då?

Låt oss prata om det här med toaletter. Mer specifikt allmänna toaletter.

Det är rent fascinerande hur ofta jag kommer in och förundras över det skick den/de som besökt Wc:t före mig lämnat rummet i. Snabb som en ninja får jag ta sats och kasta mig fram till fönstret (om det nu är så lyckligt att det finns ett sådant) och öppna det innan jag vågar djupandas igen. Sedan är det dags att spola bort de ynkliga små kroppsdelar som lämnats kvar och som nu simmar runt lite lojt i toalettstolen. ”Adjö, och tack för er medverkan. Gå mot ljuset!”

Uträttar äntligen mina egna behov och kavlar sedan upp ärmarna, tar lite torkservetter och drar ett snabbt varv över det sunkiga handfatet. *Swhiiiing* skiner det som nyblekta amerikanska tänder. 

Är jag på riktigt bra humör kanske jag till och med plockar upp en eller två servetter innan jag går ut och placerar dem i papperskorgen, där jag har för mig att de hör hemma, snarare än golvet de låg på?
Ja, man kan även med fördel löddra tvålen lite extra i händerna när man tvättar dem och liksom ”veva runt” doften med händerna i rummet innan man går ut. Så. 

Galet och överdrivet? Totalstört. Jag får förmodligen söka KBT-terapi för detta en vacker dag.
Dessa vansinnigheter ägnar jag mig dock sällan åt hemma, kan tilläggas (och intygas av min make).

Men ingen kan i alla fall påstå något annat än: att gå in efter mig på en allmän toalett är en DRÖM, folkens!