Festligheter och loppisfynd

God kväll!

En riktigt härlig helg har vi haft här med strålande sol, Junibacken, loppis och 30-års kalas hos några vänner.

Jag har tidigare tipsat om att besöka Junibacken när det regnar, men det går minst lika bra i solsken. Lite lätt klaustrofobi inne i Mumindalen då halva Svearike tydligen bestämt sig för att gå på Junibacken samma tid, samma dag, men inne i sagotåget var det mesta förlåtet. Verkligen jättefint och rörande. I slutet satt både jag och maken i tårar efter att ha fått se och lyssna till berättelsen om Bröderna Lejonhjärta.

Resten av dagen spenderades inne i Stockholm city med glass och lite shopping. Hade planerat att njuta av de berömda blommande körsbärsträden i Kungsträdgården, men det fanns icke en blomma kvar så långt ögat nådde. Haha! En vecka för sent tydligen. Oh well. Jag har inte varit inne i Stockholm city sedan november (!!!) när jag var gravid, så det var en sann fröjd för en stadsråtta som mig att få lite citypuls igen efter ett halvårs abstinens.

På lördagen var det megaloppis här i stan, så jag drog dit med småttingarna och fyndade några trevligheter. En fin blå blus (se bild nedan), en vit kappa, barnkläder, leksaker och annat smått och gott. Kvällen spenderades sedan med härliga vänner på ett fantastiskt mysigt 30-års kalas för min vän och tidigare rumskamrat. Det var så länge sedan jag och min man fick anledning att klä upp oss en smula och åka på fest. Blir liksom inte så mycket sådant med en liten bäbis, så vi njöt i fulla drag.

Lite bilder från helgen:

Dags att frottera sig i Astrid Lindgrens härliga värld

Mumindalen

Klättring i Sagotorget 

Hallå Trazan? The swede spot här!

Med viss övertalning får pappa smaka

Party dags! Blus fyndad på loppis

Vackra moster får hålla lilla köttbullen

Hur mår din självkänsla?

Jag ser ut som ett as!
Jag klarar inte det här.
Jag önskar jag såg ut som henne.
Jag kommer aldrig att hitta någon.
Inget jobb vill ha mig.
Jag är inte lika smart som honom.
Mina lår är för feta!
Det går inte, jag kan inte.

Helt ärligt. Händer det att du tänker på det här sättet?

Jag funderar just nu mycket över det här med självkänsla.
Läser en intressant bok som heter ”Finn din energikod” av Sanna Ehdin (kan varmt rekommendera om du liksom jag, är intresserad av personlig utveckling, kvantfysik och självläkning) och författaren skriver så här:

”En blomma är bara en blomma. Den lägger ingen värdering i det. Den tänker inte ”jag är fel, jag borde vara gul eller rosa”. Den tänker heller inte ”jag har fel rosa nyans” eller ”jag har för många blomblad”. Inte heller bekymrar den sig för att ”mina blad är för stora”! Den lägger ingen tid på sådant tänkande, för det finns inte i blommans värld. Den står där stolt och vacker och visar upp sig i all sin härlighet. Den bara är."

Och jag läser dessa rader med värkande hjärta och önskar så att jag och vi alla bara kunde slappna av och acceptera oss själva mer precis som vi är och som vi ser ut. Att vi alla kunde lära oss att dumpa de negativa tankar som drar ner vår energi och självkänsla. Inse att vi är olika slags "blommor" som ser ut och är precis som vi ska se ut och vara. Och att vi ska stå stolta och vackra i all vår härlighet, hur den härligheten än råkar se ut.

FATTA vad mycket värdefull energi vi slösar på att döma oss själva och andra! Och fatta vad som skulle kunna hända när vi sänker volymen på (eller helt stänger av) den inre negativa ”radiokanalen” som alltför ofta får spela sina ohyggliga B-låtar inom oss (där refrängerna låter ”jag är ful dabadii, jag är fet dabadaa, jag är dum, dobidoo, jag är fel, lalalaa…”.). Vi skulle frigöra en MASSA kraft som äntligen fick gå till det den vill och ska gå till: Att skapa stordåd i ditt och andras liv!

Om vi kan stänga av neggo-tankarna kan vi använda kraften till att tro på oss själva istället för att tvivla. Att våga satsa på utbildningen eller söka det där jobbet, att gå stolt och trygg i badkläder på stranden (yes, blek som ett lakan och med skönt dallrande celluliter), att öppna hjärtat för nya vänskaper, att skicka in sitt bidrag till tävlingen, att tro att man är värd att älskas villkorslöst, att gå efter sin dröm, att skita hundra procent i om modet eller det politiskt korrekta säger att man ska vara och se ut si eller så, att våga älska sig själv precis som man är skapt.

Jag jobbar ständigt på detta. Har kommit en rätt bra väg tycker jag, men har fortfarande mycket kvar. Jag tror att man i någon utsträckning behöver arbeta på att acceptera och älska sig själv och människorna i ens omgivning var enda dag. Förmodligen hela, hela tiden. 

Varje morgon sedan något år tillbaka står jag och pratar med mig själv i badrumsspegeln medan jag gör mina morgonrutiner. Jag vill inte återge ordagrant vad jag säger, eftersom det är väldigt personligt, men det handlar alltid om att stärka och bygga upp mig själv. Att se mig själv i ögonen medan jag påminner mig själv om att jag är bra, att jag duger, att jag är älskad, att jag kan, att jag är värdefull precis som jag är. 

Och vet du, jag kan uppriktigt säga dig att jag har förändrats och förfinats av denna knasiga lilla rutin. Min inre dialog är så mycket snällare än innan. Jag känner mig lugnare och mindre benägen att fundera över andras åsikter om mig. Jag vill utmana dig att testa själv i en månad (eller bara en vecka) och lägg märke till vad som händer inom dig. Do it!

Ha nu en fortsatt skön söndagskväll! Det är du värd. :)

Kärnan i allt är kärlek. Till dig själv, till andra och till livet.

Happy happy birthday!

Åh vilken vecka! 

Min äldsta tjej fyllde fyra år, och dagen efter fyllde jag själv 34 (yep, hon kom som mitt livs finaste födelsedagspresent för fyra år sedan). Släkten kom och firade oss på torsdagkvällen och på lördagen var det dags för dotterns egna barnkalas.

Mitt i allt detta fick min lilla bäbis vattkoppor och en morgon small det till i min rygg och så låg jag där på golvet och kunde knappt ta mig upp igen. Superobehagligt (för att inte säga smärtsamt), så nu har jag fått bärhjälp halva veckan av min man, eftersom jag inte får lyfta tungt (och ja, min bäbis är TUNG). Trist att han behövt ta ledigt från jobbet, men samtidigt ganska välsignat att ha honom hemma under denna hektiska vecka. Hade aldrig klarat det med en trasig rygg.

Ska till behandling imorgon och räknar med att vara pigg som en mört igen om några dagar.

Lite bilder från denna hektiska, men så himla fina vecka och helg:

Ivriga 4-åringen som vägrade vänta i sängen tills vi kom och "väckte" henne.

 34 år! Obligatoriska födelsedagsfrukosten med  familjen

Mina små vattkopps-prickigkorvar

Party time!

Kalas, fullt ös!

Raw Dadelbollar med strössel och choklad. SÅÅ gott och nästan jättenyttigt :)

Hemskt kreativ choklad-regnbågstårta med grädde, nonstop och guldpengar

Första ridturen ever. Cool som en hink is.

Mamma och mysgrodan

Pappa och mysgrodan :)

Promenad för att stärka ryggen (och bränna fettet från födelsedagsveckan)

Vitsippor från min stora tjej

Mystid med pappa

Den vackra sjön några hundra meter från vårt hus.

Min lilla tjej har blivit stor!

Den 22 april för exakt fyra år sedan kämpade jag mig igenom den längsta påsk-Långfredag jag upplevt. Och tröstpriset kl 14.30, efter 58 timmars förlossning - ett nytt makalöst LIV. 

Inte alltid lätt, Långt ifrån asroligt och soligt varje sekund och ofta har det runnit krokodiltårar av uppgivenhet eller frustration inför detta enorma, ofattbara ansvar. Den som tror att barn är en piece of cake på NÅGOT sätt bedrar sig dessvärre. 

MEN. Desto oftare tycker jag att den stora glädjen och lyckan över att ha denna flicka i mitt liv nästan fått mitt hjärta att bubbla över. Desto oftare har jag skrattat högt och länge åt allt det roliga och komiska som hör till när en liten själ ska lära sig att tala och vara människa. Desto oftare märker jag hur denna lilla varelse får mig att växa (ibland mot min vilja) och bli en bättre person än jag var innan hon gjorde entré.

GRATTIS älskade N Smiley heart

Vilket djur är jag?

Denna damens underbara logik alltså!

Leker "gissa vilket djur jag är" och ger (snart) fyraåringen en enkel ledtråd.

Jag: "Ok, det här är ett stooort, farligt djur som går runt i skogen och säger "wraaah".
N: "Åh! En trollslända!"
Jag: !!! *asgarv*
N (gravallvarlig) försöker igen: "Eller kanske en manet??"

Tror vi bryter där. ;)

Brev till John Blund

Hej!

Jag är en tjej på 33 jordsnurr som letar efter en kompis.
Jag är ute efter dig som är snäll, väldigt lugn och framför allt tyst som en ninja. Du får gärna gilla mörker och strö sand i mina ögon då och då. Typ nattetid. Heter du John Blund och är sugen på riiiktigt långa nätter med oavbruten sömn och vila, så skriv! Vi skulle kunna hänga ett tag.

Vänliga hälsningar
33-åring med sömnbrist

Såååå trött. Men så länge jag fortfarande bloggar lever jag. Tror jag.

Ja. Så sömn är för tillfället inget vi tror på särskilt mycket i det här huset. Överskattat liksom.
Varje natt vaknar minstingen och vägrar sedan somna om efter att ha blivit tankad i mjölkbaren. Hon har dessutom upptäckt sin strålande klara röst nu också och tränar flitigt på sina skalor varje natt. Mi-mi-mi-mi-mi-mi-miiiii. *halvtons höjning* Mi-mi-mi-mi-mi-mi-miiiiiiiiii" och så vidare. Och så VIDARE.

Men är det inte fascinerande hur nära man kan vara att slänga ut henne alternativt sig själv från balkongen klockan 03.40, och sedan ändå vara tokkär i det lilla monstret hela dagarna? Hur är detta möjligt egentligen?!

"Vaddå? Jag har väl inte gjort nåt?" Wanna bet...

Jag har dessutom haft en liten vattkopps-storasyster här hemma hela veckan så det är klart att man känt sig lite extra mör på sistone. Inte så mycket bloggande med andra ord. Däremot mycket andra skojsigheter. Stora N har till exempel haft konstutställning hemma i köket. Ah! Fantastico! Excellente! Sådan utsökt känsla för detaljer och formuttryck. Och ja, det är en tampong du ser.

Modern konst à la N

Hon har dessutom uppfattat mammans extrema trötthet, och istället för att tjata upp mig ur sängen för att få frukost på mornarna har hon helt enkelt tagit saken i egna händer, min kompetenta lilla tjej. Som igår när jag kom ner och fann min dotter i full gång att slafsa i sig denna näringsrika (för att inte tala om smarriga) kombination: Havredryck och Caesardressing. Nom nom liksom. :-S

Frukost för kungligheter!

Yep, detta är livet just nu. Jag har aldrig varit så här trött, men lyssna nu! Jag kan ändå uppriktigt säga att jag är lycklig och känner mig så enormt tacksam för den utveckling jag får genom mina små människor. De hjälper till att polera mitt inre och jag tror på fullaste allvar att jag blir en bättre kvinna av att dagligen träna mig i att tackla utmaningarna de slänger åt mitt håll. Gott så.

God natt. Eller inte.

Glad påsk!

Jahapp, då var påsken över och jag kan inte annat än känna mig glad, nöjd och tacksam.
Vi hade inte möjlighet att åka ner till Göteborg som vi brukar, så i år firade vi påskafton själva (verkar bli den ihållande traditionen i år...).

Först tyckte jag det kändes en aning trist, lite à la vår knasiga julafton, men bestämde mig sedan för att byta fokus. Istället för att tänka på vad vi skulle få ut av dagen, beslöt vi att fundera på hur vi kunde göra andra människors påsk lite roligare.

Så! På påskafton lekte hela lilla familjen påskharar och drog iväg med bilen fullastad av påskpresenter. Vi åkte runt till bekanta och lämnade över gåvorna och kände hur energin steg för varje stopp. Det var så fantastiskt roligt och givande och när alla gåvor var utdelade kände vi oss helt i gasen. Vi ville bara fortsätta! Det här blir definitivt vår nya supertradition att föra vidare i vår familj. Kan varmt rekommenderas. Vilken dag på året som helst.

På söndagen kom iallafall massa härlig familj på besök och vi ställde till med en riktig fest-påskmiddag med lamm, mynta, kokosmuffins med limeglasyr (dock inte ihop) med mera. Fantastiskt gott, och kändes som en perfekt avslutning på den fina påsken.

Lite bilder från påsk i vår familj:

Panisk påskkorts-målning på skärtorsdagens kväll. Västkustmamman fick nämligen samma kväll veta att barnen i denna del av Stockholm tydligen påskar redan på skärtorsdag och inte på påskafton som vi gör i Göteborg. What?! Så en påskkärring fick hets-skapas en timme innan sängdags...

Smink på!

Nöjd påskkärring fick påbörja sitt påskande vid 19-tiden.

En del av påsk-frukostbordet.

God morgon!

N hjälper mamma baka knäckebröd (som sedan brändes i ugnen, håhå jaja...kul att baka iallafall)

Påskhare på dagis.

Redo för barnens äggjakt i den påskiga svinkylan...

Sommartider nej nej!

Har jag någonsin varit så här trött förut? Tveksamt.

Jag borde aldrig ha klivit upp ur sängen över huvud taget den här dagen. Har känt mig som tömd på blod i kroppen, som någon slags mega-järnbrist (troligen mer sömnbrist). Inte blir det direkt bättre av att en timme av mitt liv försvann igår i samband med omställningen till sommartid. SOMMARTID! Hah! Vilket hån. Regn och piss och blåst från morgon till kväll hela denna vecka.

Har bokstavligen krupit på alla fyra uppför trappan här hemma eftersom jag inte orkade gå på två ben som vanligt sunt folk. Har tagit varje liten sorglig chans till att ligga raklång i soffan och bara andas. Typ när äldsta dottern ska gå på toa.

"Eh...men du, N...ska du inte sitta kvar lite längre? Kanske se om det kommer bajs också? Jooo...prova! (snälla!!) Inte det nej... Ok, jag kommer väl och torkar dååå." *stön* *stånk* *flås* *krypa till WC*

Vet inte om det är sjukdom på gång eller bara ett resultat av den enormt futtiga sömn jag fått de senaste, säg 12-13 veckorna i sträck. Troligen det senare. Man blir ju både dum och ful av att sova så här lite! :(

Min stora tjej krävde hur som helst lite stimulans denna tråkiga dag så mamman drog upp sig till sittande position och tillät dottern att rita en stund. Och rita ska helst göras på levande objekt, inte papper. Beskåda det ofattbart vackra resultatet:

Top Model nästa? Makeupen matchar iallafall de mörka ringarna under ögonen.

Makeupartisten i egen kladdig person.

Och medan storasyster illustrerade på sin mamma passade baby M på att uttrycka sina innersta känslor för vädret i Stockholm idag.

Feber efter vaccination

Det blev en intressant vecka.

I onsdags fick lilla bäbisen sitt första vaccin (3-månaders) och samma natt blev hon febersjuk. Ingen panik i sig naturligtvis men framåt kvällen på torsdagen hade febern stigit trots Alvedon och hon såg ut som ett spöke! Blekgul-grå i ansiktet med röda ögon. Och så utmattad att hon knappt orkade resa nacken. Kände knappt igen henne och åkte i ilfart till barnsjukhuset.

Hade trott att de kanske skulle ta lite prover och skicka hem oss igen. Men istället ville de hålla henne under uppsikt under natten. Det var jag inte helt beredd på och hade sannerligen inte packat för att sova över på sjukhus. Men sjukhusnatt blev det alltså och de lånade ut nattskjortor och tandkrämer etc. så det gick ju bra ändå. Men jag kan inte påstå att man sover särskilt gott...

En stenhård brits med ett frimärke till kudde, klockor som tickar, larm som piper och små barn som tjuter i rummen bredvid. Men babyn sov som en stock iallafall och vaknade upp med ett leende utan feber, så jag är tacksam. Och utsikten var faktiskt underbar.

Är så glad att sjukvården i Sverige är fin och att de tar oss oroliga föräldrar på allvar. Nu är vi hemma igen och allt är väl.

Sjukling och mamma

Glad att man får låna tandborste

It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me. And I'm feeling good.

Liten groda som just blivit av med sin feber

Fantastisk utsikt från sjukhusrummet

Lindex nya Mini Me-kollektion

Måste bara tipsa.

I april släpper Lindex en ny kollektion för mammor och döttrar som gillar att matcha varandra till lite festligare högtider. Har inte provat det där med matchning så mycket själv med mina döttrar, men någon gång kunde ju få vara den första. ;) Och måste säga att jag gillar dessa fina outfits. Det ska tydligen även finnas en kavaj och fluga för far och son som också vill leka tvillingar för en dag.

Ur Lindex Mini Me -kollektion:

Bilder lånade från barntipsbloggen

En moders identitetskris

Det händer något märkligt med mig just nu. 

Ja, faktum är att samma sak också hände sist jag fick barn. Låt oss kalla det en slags identitetskris.

Så här låter mitt och makens givande pillow talk:

Jag: (stirrar ut i november) *långsam ljudlig suck*

A: ...? Vad nu?

Jag: *långsam ljudlig suck igen* Nä, det är bara...du vet, LIVET...

A: (drar trött en kudde över ansiktet) Åh neej, inte nu igen!

För detta ”LIVET” upprepar sig en tre-fyra gånger i veckan nu för tiden. Och verkar dessutom vara ett sådant där skönt ämne som aldrig riktigt kan avklaras en gång för alla och som inte heller leder till så mycket produktivt, förutom att jag får babbla då. Vilker ju i och för sig alltid är trevligt.

Men vad menas då med mitt ”LIVET”-snack? Tja, jag är en 30-plussare som just blivit mamma för andra gången och hela min värld har liksom ställt sig på huvudet (igen). ”LIVET” är helt enkelt ett begrepp som fått sammanfatta all den frustration, glädje, längtan och förhoppning som trängs i hjärtat samtidigt. Alla de identiteter jag vill vara på samma gång men är rädd att jag inte hinner med: Kvinnan, mamman, författaren, sångerskan, äventyrerskan, entreprenören...

Min inre dialog går i stort sett så här:
"HUR I HELA SKOGENS DÅRAR SKA MAN HINNA MED SITT LIV EGENTLIGEN?!"

Är jag den enda som känner att allt, och då menar jag verkligen allt, ska hända just nu, mellan 20-40 ca? Och att det dessutom verkar halvt omöjligt med tanke på att jag redan hunnit avverka hela 20 och snart halva 30-års åldern? 

Mina drömmar om en glad och sund familj, ett roligt och utvecklande arbete, en musikkarriär, terapeututbildning, ett fint och egenrenoverat hus, volontärarbete i någon avlägsen afrikansk by, bokförfattande (och för all del – bloggförfattande), resa runt med familjen i Australien, starta eget superframgångsrikt företag, bo utomlands, bli stark och tränad, lära mig ett nytt instrument, hoppa fallskärm etc. etc. Allt ska liksom hända NU innan jag blir för...ja, vaddå? Gammal, inaktuell, trött, rädd, sjuk, oattraktiv, död? Ja så är det nog. Jag vill helt enkelt hinna med så väldigt mycket innan jag dör. Otroligt originellt, jag vet...

Och så fann jag detta citat som en vän postat och kände BANG! Klubban gick rätt i skallen.

För så här är det: jag har detta livet idag. Det är faktiskt allt jag vet. Kanske får jag lov att leva några dagar, kanske några år eller förhoppningsvis några decennier till här på jorden? Den biten har jag rätt begränsat inflytande över. Men imorse hade jag alltså förmånen att få vakna igen efter nattens sömn. En gåva i sig, för den möjligheten fick inte alla människor idag. Någonstans var någons tid ute, och den insikten gör mig extra tacksam för att jag fortfarande fått vara kvar här idag.

Så även om min hjärna formligen kokar av alla planer och önskningar, och även om jag alltid kommer att vara en person som är lite rastlös och ivrig att ”komma igång och komma iväg”, så försöker jag lära mig att se att det är vad jag gör just NU som är det viktiga. 

Idag hade jag en hel att-göra-lista som väntade på att bli avbockad, men så har min lilla bäbis plötsligt fått feber och gråter konstant. Och min lista får vackert vänta. Ordningen har fått omprioriteras för just nu, denna timme, denna dag behöver jag vara Louise-mamman och bara hålla mitt lilla barn, och faktiskt inte så mycket annat. 

Kathys Taylors sista hälsning

Denna morgon startade jag med att fälla tårar.

Minns ni den rörande berättelsen om cancersjuka Kathy Taylor, som jag skrivit om tidigare här på min blogg? Gravid och bara 34 år gammal insjuknade hon i en aggressiv cancer som snabbt spred sig. Några månader senare, efter en ofattbar och envis kamp från hennes sida tog cancern slutligen hennes liv och Kathy dog på nyårsafton den 31 december 2014.

Kvar lämnades hennes unga make och deras fem vackra barn utan sin hustru och mamma. Den lilla babyn Luke, som på grund av de kritiska omständigheterna fick födas redan i vecka 26, gick tyvärr bort två veckor efter förlossningen i sviterna av en infektion.

Berättelsen om Kathy Taylor spred sig snabbt från det lilla Bear River City i norra Utah, USA till resten av världen. När storyn nådde Hollywood och sångerskan Sarah McLachlan beslöt hon sig för att hjälpa familjen att täcka vårdkostnaderna. 

Kathy hade tidigare spelat in sin version av Sarah McLachlans "I will remember you" och sångerskan såg nu till att Kathys cover lades upp på iTunes, där alla intäkter gick till Kathys fond. 

Jag har känt så oerhört starkt för denna fina familj och när min vän, som också är Kathys svägerska, lade upp denna vackra video imorse brast mitt hjärta. 

Så här är Kathys Taylors sista hälsning: I will remember you. 

Kathy Taylor sjunger I will remember you