Bildbomb från förlossningen

I en vecka har min lilla baby funnits på jorden nu.
Det har varit en vecka av zombie-status på grund av riktigt hackig sömn och världens förkylning som slog ner över mig i stort sett samma dag som vi kom hem från BB. Halvtaskig start, men det är ok. Jag är världens lyckligaste zombie. :)

Mitt modershjärta har svällt till dubbel storlek och det är liksom ursäktat att en miniterrorist håller mig vaken om nätterna, så länge miniterroristen är så avväpnande söt som hon nu är.

Jaha, nu har jag iallafall knäckt koden. Det som sätter igång en förlossning för mig är varken ananas, färdknäpp eller att springa i trappor. Det är att helt enkelt skita fullständigt i förlossningen.
Samma torsdag kväll som jag skrivit ett inlägg om att jag struntar i detta med att föda barn och drog och handlade julgran istället, så satte värkarna igång. :)

Sov ingenting den natten på grund av värkar blandat med några deciliter nervositet. Klockan fyra ringde vi BB och fick rådet att åka in, så barnvakten ringdes in och vid 5-tiden på morgonen var vi på väg till BB Sös.

Öppen 4 cm när vi kom in och fortsatte så i bra takt fram till klockan 10 då min kropp tyckte att det var läge att stanna av vid 7 cm. Trots elaka värkar som jag tog bra med hjälp av Dykmetoden (att följa med ner i värken genom att fullkomligt slappna av, väldigt effektivt, kan berätta mer om den vid tillfälle), så stannade jag kvar på 7 cm. Frustrerande!

Så vi bestämde oss för att ta hål på hinnorna för att öka takten lite, och då fick jag ryggmärgsbedövning eftersom jag med bakgrund av vad som hände under min förra förlossning vägrade ta hål utan riktig bedövning. Två gånger var de tvungna att sätta om Epiduralen eftersom den inte fungerade den första gången. Där någonstans fylldes jag av en enorm oro att smärtlindringen inte skulle fungera och att jag inte skulle överleva denna förlossning...

Men TACK OCH LOV fungerade den till slut och jag kan inte med ord beskriva vilken skillnad det gjorde. Jag som varit halvt medvetslös av utmattning från smärtorna jag tagit i nästan 20 timmar utan någon smärtlindring, fick plötsligt helt ny energi. Jag kunde prata, skratta, käka kexchoklad och var kort sagt som en helt ny människa. Jag KAN inte förstå de kvinnor som envisas med att föda barn utan Epidural. Ni ANAR inte vad ni missar!! Man kan plötsligt njuta av förlossningen, känna sig glad mitt i förloppet!

Krystningen var vidrigt seg denna gång. Jag var rätt utpumpad på kraft igen vid det laget. Min underbara man och världens finaste barnmorskor stöttade mig dock igenom det sista provet och till slut klockan 17.45 på fredagen 12 december fick jag äntligen hålla i min lilla dotter.

Fullkomlig kärlek har varit det jag känt sedan dess. Jag är så dödsförälskad i denna lilla människa och känner utan ett uns av tvivel att det har varit värt hela denna långa, tröttsamma resa att bära och föda henne till världen. Helt otroligt.

Bildbomb från förlossningen

Full koncentration mitt inne i en värk

CTG-koll

Det är över, det är äntligen över!!

Första stunden hos pappa

Små underbara fossingar :)

Världens bästa besök på BB: familjens luciatåg

 

Systrarnas första möte

Moster får hålla lilltrollet

Mitt fina lilla troll med sin stiliga kalufs

Redo för hemfärd

Lilla älsklingen

Mina underbara barn tillsammans

Min fina man skrev några dagar senare ett inlägg på facebook som jag rördes mycket utav. Han beskriver känslan av att bevittna en förlossning, och jag tyckte det var så väl uttryckt att jag tar med det här på bloggen idag också.

"It seems fairly reasonable to me why parents tend to turn somewhat religious or at least a little spiritual, when having been part of the birth of their own children.

Being able to see yourself and the partner you love projected onto and merged into another little human being is so ultimately natural that it almost seems supernatural. Although I am a religious man myself, the cliche of childbirth being a miracle, really is not a cliche at all.

December 12th, I witnessed my wife run five consecutive marathons , lose nearly an entire litre of blood, and finishing by solving the impossible equation of 1 minus 1 equals 2. (and she does not even think she is good at math)

Whoever came up with the idea that women should be called the weaker sex, obviously never had children. I feel keen to prostrate myself in front of any woman who ever gave birth to a child. They are truly miracle makers, and we men merely contributors.

Life is indeed awesome."

Hon är här!!

12/12 kl 17.45 kom äntligen vår ljuvliga flicka.
Helt fantastisk känsla och sååå mycket kärlek!

På västfronten intet nytt

Nä hörrni, nu skiter jag i det här med att föda barn. Åker och köper julgran istället. 

Dagen D

Jaha... Dagen D och här sitter jag.

Ingen baby i sikte och jag har nog aldrig känt mig så här uttråkad förr.  Dagen har bokstavligen släpat sig fram med blytung himmel och evigt mörker. Jag känner mig som en trött tidsinställd bomb som när som helst kan explodera och vågar därför inte göra så mycket annat än  att driva runt i och kring huset.

Det här slapp jag uppleva sist, eftersom min dotter kom på planerat datum men NU förstår jag hur hopplöst frustrerande det är för alla dessa kvinnor som går och väntar och väntar och väntar på att en förlossning ska sätta igång.

Både jag och min man sover eländigt just nu eftersom vi båda är på spänn. Förstår inte hur han lyckas koncentrera sig på jobbet på dagarna...

Well, en liten utflykt lyckades jag göra idag iallafall. Åkte till centrum här i stan och köpte en ananas.  Fick nämligen tips om att ananas sägs innehålla något ämne som kan sätta igång förlossningen. Så nu har jag typ slukat hela och väntar spänt på resultatet.

Väntar, väntar och väntaaar...

Dagishämtning och ananasinköp på G.

Käpprätt åt Nangijala

Ge mig tålamod. (Nu! På en gång!)

Imorgon är den stora DAGEN. Dagen då förlossningen är beräknad och jag kan inte nog uttrycka hur fysiskt redo jag är för detta. Min kropp vill liksom inte vara med om det här längre. Så spänd, trött och svullen jag känner mig vid minsta rörelse borde endast pensionerade sjölejon få tillåtelse att känna sig. Tyvärr tycker jag inte det känns som att det kommer att hända något det närmsta dygnet. Orka gå över tiden! :( Min dotter födde jag på beräknat datum, så någonstans hade jag liksom trott att även denna lilla krabat skulle komma ganska punktligt.

Jag har i alla fall lyckats handla mat idag och bestämde mig dessutom för att mysa till eftermiddagen med att baka pepparkakshus med min dotter. Kanske borde sparat det till en annan dag...
Allt gick käpprätt åt Nangijala!

Pepparkakstaket gick sönder på flera ställen, sockret kletade ihop sig så jag inte lyckades "limma" ihop huset förrän efter tre fumliga försök och jag brände slutligen fingret rätt illa på glödvarmt flytande socker och har sedan suttit resten av kvällen ylandes av smärta med handen i isvatten. 

Well, lilla N tyckte i alla fall att vi hade jätteroligt och hon fick äran att dekorera hela huset alldeles själv. Mycket stiligt resultat!

Min treårings fantastiska kreation

Tre dagar kvar....

Hemma med en liten febersjukling idag.
Jag hoppas verkligen att detta är något som går över snabbt med tanke på att vi när som helst kommer att ha en förlossning som drar igång. Jag vill ju helst inte att min lilla tjej ska vara sjuk när hon lämnas till barnvakt...

Apropå detta med barnafödande så har jag nog börjat känna en viss tillförsikt inför förlossningen, som ju hittills skrämt mig halvt till döds bara vid blotta åtanken. Jag är en aning coolare denna vecka och känner att det kommer nog gå trots allt det här (hoppas inte att jag får äta upp de här orden sedan...). Ett visst lugn har lagt sig över mig och nu känner jag istället mest otålighet över att komma igång.

Varje natt tänker jag att "det KAN bli i natt som allting sätter igång". Följaktligen sover jag inte toppenbra, eftersom jag är lite på spänn hela tiden. Det är en otroligt prövande sak detta, att inte ha minsta aning om när hela förloppet kommer att sätta igång. Jag måste liksom stå i känslomässig givakt hela tiden. Väskan packad, BB-telefonnummer inlagda i mobilen, kroppen laddad med pasta (och rätt mycket andra slags kolhydrater av mindre uppbyggande sort, hehe), barnvakter förvarnade, huset städat, Yes Sir! Alltid redo!!

Tre dagar kvar till due date. Suck, vill bara verkligen att detta ska vara över nu!

Hörru, kom uuut nu!!

Pimpa dockhus

Jag och lilla N har suttit och pysslat med dockhuset hela morgonen. Det börjar likna något.
Nu fattas mest bara möbler.

Det är verkligen mysigt att kunna sitta tillsammans, min lilla tjej och jag och ägna oss åt kreativa saker. Jag märker hur bra hon mår av att få egentid med mig så här och jag vill passa på att utnyttja varje minut med henne nu innan det kommer en ny liten människa som kommer att kräva ganska mycket av min energi.

Här har vi dockhuset so far:

Dockhuset före

Dockhuset efter

Vardagsrum

Sovrum

Köket

Hallen

Badrummet

Huset efter

Så här trött blev hon efter pysslandet. Jag var borta i fem minuter och hittar henne helt väck på soffan. :)

Grafiskt svart-vita posters

Hittade en sida igår som heter nordic design collective. Det är en nätbutik som specialiserat sig på att lyfta fram duktiga nordiska designentreprenörer och du kan hitta alltifrån inredning, smycken, tavlor och accessoarer där.

Jag har för tillfället snöat in lite på det grafiskt svart-vita och hittade några intressanta posters som kanske även faller dig i smaken? Du hittar alla posters här.

Gratis julmönster att printa ut

Gaah, igår trodde jag nästan att förlossningen startat!

Jag var helt fullständigt utslagen hela dagen. Kände mig närmast sjuk och hade smärtor i magen. Vill minnas att min förra förlossning startade på ett likartat sätt, så jag var känslomässigt på helspänn igår.

Låg svag och darrig i soffan och vilade så gott det gick medan en rastlös treåring studsade runt mig, över mig, på mig under oavbrutet Pippi Långstrump-tema-sjungande.

Well, inget hände under natten och idag har jag varit på fötter igen. Så falskt alarm, antar jag.

Tänkte tipsa om en bra pysselsida där man kan ladda ner fina mönster helt gratis. Till exempel till julklappsetiketter, inslagningspapper och adventskalendersiffror mm. Sitter man som jag och renoverar dockhus till sina barn kan man med fördel även använda dessa mönster som tapeter till dockhusväggarna. :)

Du hittar Kreativa Karins blogg här

Kärlek i Advent

Glad första Advent!

Mina föräldrar och syskon från Göteborg kom upp och har firat min lilla systerdotters 8-års dag denna helg. Vi har haft en sådan skön och mysig tid tillsammans med massa prat och lek. Efter mina senaste två veckor av vansinnestempo med renoveringar och annat var detta nog precis vad jag behövde.

Älskar min kära familj så oerhört mycket. Det är verkligen att spendera tid med dessa människor som gör mig allra lyckligast här i livet.

Idag uppträdde jag på Adventsmötet i kyrkan. Jag, min syster och en god vän framförde en trestämmig julsång som jag och min kära man skrev tillsammans för ett år sedan. Vi har ofta skrivit musik, både enskilt och tillsammans, men aldrig förut en julsång. Vinternatt heter sången och ligger mig otroligt varmt om hjärtat eftersom den skrevs under speciella omständigheter som jag får berätta om vid tillfälle. Nu blir nästa steg att spela in den mer professionellt, noter finns redan, och så får vi se vad det kan leda till. Vore synd om den bara blev liggande i en låda.

Vi. Alltid vi.

Den långa dansken - kalasklar.

Snart storasyster (sparar lite chokladcréme till senare tillfälle..)

Marängdröm redo för Adventssöndag

DIY Julpyssel

Fredagar är min lilla skrutt hemma från dagis och då passar vi alltid på att mysa och pyssla lite extra.

Kvällens julpyssel med dottern blev idag små adventsljusstakar.
Urdiskade barnmatsburkar med lite mossa, snöre och ljus plus dekorationssiffror från Lagerhaus.

Adventsljusstake av gamla barnmatsburkar

Lite fler DIY-julpyssel som jag hittat idag: 

Så här gör du marshmallow-dipen

Så här gör du julgranskulan med strössel

Så här gör du origamidekorationerna

Vidare instruktioner fanns ej.

Så här gör du kul-dekorationerna

Så här gör du julgranskulorna

Ge mig en rullstol, tack!

Okej, jag måste lära mig att chilla lite.

Springer runt här på min mammaledighet med eld i håret. Städar, målar, renoverar, handlar, klättrar i trappor och kånkar grejer från vinden som om jag med vilje försökte framkalla en för tidig förlossning.

Till slut säger kroppen verkligen ifrån med råge, och lagom till att det är dags att ställa sig och laga middag varje kväll är jag så slut och har så ont i fötterna att jag inte kan stå upp.
Vad önskar jag mig i julklapp, undrade maken igår kväll? En rullstol tack!

Tack och lov har jag mitt team här hemma som stöttar när det blir alltför jobbigt.
Dubbel fotmassage är inte fy skam sådana här dagar.

Mitt team jobbar i dubbelskift

Går för övrigt igenom en rätt hemsk period just nu. Jag är så vettskrämd inför den här förlossningen att jag nästan hackar tänder när jag tänker på det. Det är definitivt en väldigt osund inställning till det hela, eftersom jag vet att rädslan i sig ÖKAR smärtupplevelsen och skapar otroligt mycket onödiga spänningar som rent fysiskt försvårar det naturliga förlossningsarbetet i kroppen. Så nu är jag dessutom rädd för att vara rädd. Jippie... 

Jag vill så fruktansvärt gärna känna lugn och tillit till situationen, till min kropps förmåga att klara av detta igen och till att allt kommer att gå väl. Jag beundrar och avundas kvinnor som uttrycker sin eufori för det magiska i att föda barn. För mig kommer det magiska efteråt, när jag ser att jag faktiskt överlevt och att barnet ligger med hälsan och lemmarna i behåll mina armar. Allt som föregår det ögonblicket känns...som att vänta på att bli slaktad, långsamt och utdraget.

Ja ni hör ju. Med den känslan är det kanske inte superkonstigt att jag fått en del nattliga gråtattacker denna vecka. Jag verkar ju på allvar tro att jag ska dö?!

Min dotter kramade mig plötsligt hårt idag och sade teatraliskt; "åh mamma, jag vill att du ska stanna på jorden!". Lite förvånad undrade jag vad hon menade med det? Jag är ju på jorden?
"Jag vill inte att du ska åka till himlen, för då är du död".

Och nej, jag har inte sagt ett pip i närheten av henne som låtit henne veta att jag är orolig för förlossningen. Så nu tror även min dotter att jag ska dö. Grejt...

Har jag en pojkmage?

Hemma i säkert förvar igen. Och nej, ingen förlossning smygstartade tack och lov under Göteborgsresan, vilket jag var rätt nervös över ett tag. Puh! Istället blev det en fantastiskt skön och vilsam helg med familjen i mitt kära barndomshem.

Lite fem-timmars-Ullared-shopping hanns också med och nu kan man nog säga att vi är redo för babyn. Har fått tag i alla nödvändiga (och kanske även onödiga) saker man kan tänkas behöva. Gött!

Något som jag hör allt oftare nu för tiden är att jag har en "pojk-mage". Vad nu det ska betyda? Tydligen att magen är rätt kompakt och att jag inte "såsar ut" så mycket på sidorna, som man visst har en tendens att göra när man väntar en flicka. Hmm...jag tycker jag såg ut cirka så här sist jag var gravid också, men inte vet jag. Däremot har jag själv faktiskt fått en allt starkare känsla av att det möjligen faktiskt kan vara en liten kille där inne trots att ultraljudet visade tecken på att det var en tjej. Det är liksom en tanke som både jag och maken har svårt att släppa. Vilket vore rätt komiskt eftersom jag verkligen hunnit ställa in mig på en till tjej nu, har köpt lite klänningar etc. och vi har till och med enats om ett fint namn som detta lilla flickebarn ska bära. Killnamn har jag liksom inte ens funderat över. ;)

Well, det lär väl visa sig inom ett par veckor vad det är för en krabat som bor där inne... Spännande.

Pojkmage?

Ikväll har jag och dottern dragit igång ett mysigt litet projekt tillsammans. Vi har fått det gamla dockhus som jag och mina syskon lekte med som små, och med tanke på att det är från 80-talet någon gång var det i desperat renoveringsbehov. Så eftersom vi inte har tillräckligt med renoveringsprojekt här hemma (hö hö hö) så bestämde vi oss för att gå loss med färg och penslar på dockhuset ikväll.

Det kommer att bli ett oerhört stylish och roligt hus när det är klart. Postar fler bilder allteftersom arbetet fortskrider.

Dockhusrenovering på G

Vi utmanar ödet i Göteborg!

Imorgon bär det av till Göteborg och min kära familj.

Jag har inte varit "hemma" sedan i somras, och det känns alltid i hela kroppen när det gått för lång tid emellan besöken. Jag kommer alltid att betrakta västkusten som mitt speciella hem även om jag redan hunnit bo i Stockholm i 14 år (helt galet!) och följaktligen boat in mig rätt ordentligt i den här stan också.

Jag planerar faktiskt också att göra en avstickare till Ullared på fredag och köpa lite julklappar, babygrejer och övrigt kul skräp som finns att hitta i Gekås. De här planerna har känts fantastiskt bra och roliga ända tills de senaste dagarna... Jag har nämligen börjat klia mig i huvudet och undra om jag är komplett GALEN som tänker genomföra en sådan här resa när jag har ca 2,5 vecka kvar till förlossning!? På riktigt. Är jag galen?? 

Jag kommer nog inte att kunna sätta mig i bilen för denna sex-timmars resa utan att först kolla upp varenda sjukhus som finns längs vägen, just in case. Och förlossningsväskan får följa med. Som sagt...galen.

Älskat och hatat av många - Gekås i Ullared 

It's the final count down

Tre veckor kvar!

Foglossningsbök en masse och en allmän känsla av nervositet vittnar om att det börjar närma sig due date. Kan vakna tidigt och bara vara helt supernervös! Som om jag skulle uppträda i Globen eller något.

För att skingra tankarna lite rå-renoverar jag och maken sovrummet som bara MÅSTE bli klart innan babyn kommer.  Och när jag blir för trött sitter jag på en stol och högläser ur boken "Föda utan rädsla" av Susanna Heli, medan mannen fortsätter måla.

(Mycket bra bok som jag varmt rekommenderar alla blivande föräldrar by the way.)

Imorgon blir min första måndag på evigheter som jag inte ska upp klockan medvetslös (dvs. 06) utan kan sova uuut och det ska jag fira med extra mysig frukost för mig och min lilla 3-åring som numera kommer vara hemma med mig varje måndag och fredag och får kortare dagar de övriga tre dagarna hon fortfarande går på dagis. Känns SÅ bra i mammahjärtat!

Vem är du där inne, lilla figur?

Officiellt mammaledig!

Känns overkligt.

Idag arbetade jag min allra sista dag på jobbet och har därmed officiellt påbörjat min mammaledighet! Woop woop!
Jag har försökt föreställa mig hur livet nu kommer att se ut och kännas, men det går liksom inte helt. Trots att jag redan testat på att vara mammaledig en gång förut. Men då var det ju under helt andra premisser. Nu lever jag i en annan bostad, i en annan kommun, har en 3-åring att samtidigt ta hand om och framför allt - det är ett helt annat barn denna gång. Ett barn jag ännu inte känner, med behov jag ännu inte lärt mig tillgodose. Så det blir nytt och spännande det här, oavsett vad.

I snabb, nästan panikartad takt håller vi på att få hem de olika prylar vi tänker oss att vi behöver innan babyn gör entré. Skötbord, bilstol, blöjor och så igår BADKAR. Nej, inte babybadkar utan ett riktigt badkar i vuxensize.

Jag har längtat efter det i flera år och vet att det hjälpte mycket för förlossningsvärkarna förra gången. Så ända sedan vi flyttade in i vårt radhus för ett halvår sedan har jag tjatat om att "den dagen jag blir gravid igen måste jag bara ha ett badkar hemma". Och nu med tre veckor kvar av graviditeten står det himla badkaret äntligen här.

Tyvärr går det inte att ställa det i badrummet, eftersom vi upptäckt att golvet är svagt och behöver förstärkas först (vilket vi gör i samband med en ordentlig renovering nästa år). Så jag kommer vackert få finna mig i att bada inne i den mindre fräscha tvättstugan, haha! Och vet ni, jag kan gott sitta där med tvätt och skit runt omkring mig, så länge jag får bada badkar. :)

3 veckor kvar till due-date!

Socialt experiment om våld

Jag kan inte tro att det är sant?!

Är vi så FEGA?!! Är vi så rädda att säga ifrån (eller att blanda oss i "andras angelägenheter") att vi hellre håller tyst medan vi bevittnar övergrepp? Jag är chockad.

Jag älskar Sverige och jag älskar mitt folk, men jag måste erkänna att jag undrar om vi är det enda landet i världen där ett sådant här socialt experiment skulle redovisa ett sådant ytterst pinsamt och skrämmande resultat? Vad är det MED oss? Sover vi inuti? Hur kan man inte reagera i en sådan här situation? 

Jag vet att vi alla någon gång har läst om liknande situationer i media. Det finns (tyvärr) gott om fall där misshandel, rån, till och med våldtäkt ägt rum mitt på öppen gata, med flera vittnen. Vanliga hederliga svenssonfolk på väg hem från jobbet. Som alltså sett grova övergrepp pågå och istället för att ingripa valt att sänka blicken och skynda därifrån. Och vi alla reagerar på samma sätt när vi läser det. Men HUR KUNDE övergreppet få fortgå trots vittnen?! Vad var det för människor som inte ingrep? 

Well, FEMTIOTRE personer var med i detta experiment - EN enda person sade ifrån!
Snälla säg att du (och jag) skulle ha varit den som reagerade!

Fars dag!

Idag, denna Fars dag är det läge att hylla mitt livs fantastiska fäder.

Min egen underbara pappa som på många sätt givit sitt liv för mig och mina syskon. Min pappa som är ett av mitt livs stora exempel och som alltid, alltid har funnits där med kärlek stöd och uppmuntran. Jag vet ingen människa som är kapabel att gå igenom utmaningar med samma outtröttliga tro och optimism som honom. Jag vet ingen som älskar sin familj så mycket som honom. Jag vet ingen som kan kasta huvudet bakåt och ASGARVA så som honom. :) Han är på många sätt en sådan pappa som jag tror de flesta drömmer om att få ha. Jag är honom evigt tacksam.

Den andra pappan jag vill hylla idag är min ljuvliga make. Han kom in i mitt liv som en helande ängel för snart åtta år sedan och har givit mig glädje, livskraft, kärlek, trygghet och inspiration sedan dess. Nu är han inte bara min utan också våra (snart) två barns hjälte och bästa vän.
Jag älskar honom som en tok (även om han GÖR mig tokig ibland, hehe) och kan ibland inte förstå hur lycklig jag får vara som delar mitt liv, mina drömmar och en familj med denna enastående man.

Pannkaksbrunch med Fars dag - present till den bästa pappan!

Min kära lillebror kom på middag ikväll och fortsatte Fars dag-firandet. Med fulla magar, dimljus och soft bakgrundsmusik är det inte lätt att hålla sig vaken en söndagskväll...  :) Hmm...borde det inte vara den höggravida kvinnan med svullna fötter och foglossningar som ligger där och slappar istället? Nä just det ja. .. det var ju FARS dag idag, inte mors. :)

Två trötta (men stiliga) män har däckat på soffan

Nä, ja é inte bitter....

Idag är en sådan där dag då jag borde få en liten, liten medalj..

Jaha, och varför ska du ha medalj då, undrar du?

Jo för att hela mitt arbetsteam just nu sitter vid en pool i 27 graders värme och glassar någonstans i Abu Dhabi. Bor i sviter med utsikt över kristallblå hav och vita stränder. Och jag…jag håller ställningarna här på kontoret i de grå Stockholmsdimmorna. All alone… (well, två praktikanter har jag åtminstone till sällskap). Detta lilla preggo kunde ju nämligen inte ge sig ut och flyga flygplan så nära förlossningsdatum. Men jag e inte bitter…

Ok, kanske en liten, liten smula bitter då.

Till råga på allt har jag värre foglossningsproblem idag än någonsin. Jag tar tre steg, sedan måste jag stanna och låta smärtan lägga sig, sedan andas jag och tar tre steg till, och så måste jag stanna igen… och så där tar jag mig fram just nu. 

Känner mig dessutom APSTOR och tung och trött i kroppen. Kungligt trött på att vara gravid med en liten galning som konstant utan avbrott (så känns det faktiskt) sparkar och röjer där inne! Jag var ute en kort sväng nu på lunchen för att fynda Fars Dag-present till min älskade man och såg då även MÄNGDER av fantastiska (dam) kläder som jag gärna skulle svida runt i, men jag får ju inte plats i något av det förrän den här badbollen till mage krymper till normal storlek. Normalt kanske jag bara skulle rycka på axlarna åt det, men just idag… just idag vill jag spotta och fräsa och hämta en sax och klippa hål i alla fina kläder som jag inte kan ha och tala allvar med bäbisen om att hon borde överväga att komma några veckor tidigare än planerat. 

Tydligen ska det komma till den här punkten i graviditeten för de flesta kvinnor. Där man liksom är så less på det hela att man vill kräkas i närmsta mugg. För DÅ! Då är man så desperat att man tillslut är beredd att göra precis vad som helst- till exempel att FÖDA ut barnet. (Vem vid sina sinnens fulla bruk hade annars övervägt en sådan ohyggligt smärtsam lösning?)

Ja jag är tydligen där nu. Och då har jag ändå fem veckor kvaaar… Så ge mig den där medaljen, tack! :-/

Kollegans utsikt just nu versus min utsikt just nu...

Abu Dhabi versus Stockholm fredag 7 november