En liten tanke jag vill förmedla.
Har de senaste dagarna läst många upprörda inlägg och artikelhänvisningar i mitt sociala flöde som tar upp polisens (och Dagens Nyheters) mörkning av festivalövergreppen tätt knutet till ämnet Nyårsattacken i Köln.
Jag är själv lika upprörd och äcklad av händelserna. Det är genomvidrigt och sådana handlingar kan aldrig ursäktas eller accepteras. Däremot måste jag sätta ner foten lite när det gäller den ensidiga rapporteringen från bekanta och övriga. Det är farligt lätt att generalisera och förmedla att illdåd
bara kommer från vissa specifika folkgrupper. Med det sagt ser jag också ett allvarligt och stadigt växande problem när individer som växt upp i en kultur med en väldigt traditionell kvinnosyn kommer till västvärlden och möter vårt sätt att vara och leva. Som opinionsbildaren Adam Cwejman säger i en artikel i GP idag:
"Deras möten med västvärldens kvinnor, som är ute och roar sig utan vare sig slöja eller i sällskap av män, skickar signaler som kan uppfattas som både förvirrande och provocerande".
Det här är ett akut, djupt invecklat problem som vi är långt ifrån en lösning på. Men vi får samtidigt inte peka så hårt åt andra hållet att vi missar att kvinnoförakt även existerar precis här i vår kultur liksom i ALLA kulturer.
Som tonåring fick jag själv uppleva den form av trakasserier som tog plats i Kungsträdgården. Jag befann mig på en konsert på Liseberg (yes, barnfamiljernas mecka) och fick plötsligt värja mig från ytterst helsvenska killar som passade på att försöka tafsa och ”gnugga” sig mot mig och andra unga tjejer i tumultet i folkhavet. Och precis här i vår egen svenska trygga och skötsamma kultur sitter vanliga (om än ovanligt ruttna) svenskar på nätet och spyr ur sig de mest grova sexuella trakasserier mot kvinnor varje.eviga.dag!
På viralgranskaren Jack Werners facebooksida kan du läsa om de senaste trakasserierna mot en kvinnlig journalist som lyfts fram just nu (trakasserierna var faktiskt så vedervärdiga att jag inte vill länka till sidan här på min blogg, men känn dig fri att surfa till sidan ”Allt som Jack Werner rör vid” och läsa dem där). Och rötäggen som skrivit sina hot? Svenska män, med förnamn som Per och Jonas. Vanliga killar på bussen och ICA liksom.
För knappt tre månader sedan hamnade den tidigare barnprogramledaren ”Kringlan” Svensson i rejält blåsväder efter att ha suttit i en Podcast och skämtat om att mörda och våldta Aftonbladets kvinnliga kulturchef. Allt till generade skrattsalvor från de övriga männen i rummet. Bara på skämt naturligtvis, och han var ju faktiskt bakfull. Jamen dåså. Vet ni, det är precis sådana människor som får mig att vara rädd när jag går ensam i mörker. De beter sig schysst och hyfsat i vardagen, men när de fått några glas krälar sig deras sanna syn på kvinnor fram.
”Men hallå, det är en sak att sitta på nätet och skriva sådant här, och en helt annan att gå och ut fysiskt antasta kvinnor i verkliga livet” säger du. Är du verkligen säker på det? Vi kan väl fråga den kvinnliga journalisten som just fått sin adress publicerad på facebook tillsammans med hot om våldtäkt och mord hur hon upplever saken?
Det verkar snarare vara just i sociala medier som rötägg hittar och förstärker varandra i sin unkna kvinnosyn. Sitter där i mörkret och ger varandra virtuella ryggdunkningar medan vidrigheterna smattrar, värre och grövre för varje kommentar. Mycket tyder dessutom på att attacken i Köln varit organiserad, och är det då inte tänkbart att det skett via just sociala medier? ”Så en tanke, skörda en handling...” du vet.
Jag vill inte på något sätt undergräva vad som hänt vare sig i Tyskland eller Sverige. Allt jag ber om är lite balans i vad du väljer att dela och ropa ut till din omgivning. När media eller någon person med pondus höjer rösten är det så lätt, så lätt att hänga på och sjunga med i kören så att säga. Det är bra och alldeles rätt att du reagerar på de orättvisor och händelser som media väljer att basunera ut, men visa då också samma engagemang i liknande frågor som rör dina egna landsmän. Det är framförallt där du kan påverka. Säg ifrån med kraft när du ser eller hör en konversation bland dina bekanta som luktar ruttet ägg. Sexistiska, hotfulla eller i någon form nedvärderande kommentarer.
Sedan behöver vi nog alla lära oss att ta en paus, andas och sedan ifrågasätta våra källor innan vi delar och sprider tankar och nyheter. Ha också i åtanke att det (mig veterligen) inte existerar någon fullkomligt objektiv mediekanal. Det skulle krävas en redaktion bestående av robotar, snarare än av människor med kött och blod, personliga åsikter, känslor och syften. Varje artikel du läser har en dold agenda eller vinkel, och ditt uppdrag är att överväga artikelns motiv innan du sprider vidare.
Och när du ändå är igång – fundera en smula på vad för reaktioner du själv vill uppnå med det du lyfter fram i dina kanaler? Du är med och påverkar på ett väldigt påtagligt sätt hur du själv och din omgivning ska uppleva världen, dag för dag. Styrs du av rädsla, känslor och fördomar när du tar ton? Eller är det av fakta? Vill du ingjuta skräck eller vill du ingjuta hopp till dem omkring dig med det du delar? Och varför?
Oavsett vad ditt svar är, föreslår jag att du i samband med dina inlägg försöker komma med egna konstruktiva förslag till lösningar på de problem du så ivrigt flaggar för. Vill du se förändring i världen? Lamslå då inte bara dina åhörare med skräckpropaganda, utrusta dem istället med verktyg för att agera!
Tack för ordet.
