Jag ser ut som ett as!
Jag klarar inte det här.
Jag önskar jag såg ut som henne.
Jag kommer aldrig att hitta någon.
Inget jobb vill ha mig.
Jag är inte lika smart som honom.
Mina lår är för feta!
Det går inte, jag kan inte.
Helt ärligt. Händer det att du tänker på det här sättet?
Jag funderar just nu mycket över det här med självkänsla.
Läser en intressant bok som heter ”Finn din energikod” av Sanna Ehdin (kan varmt rekommendera om du liksom jag, är intresserad av personlig utveckling, kvantfysik och självläkning) och författaren skriver så här:
”En blomma är bara en blomma. Den lägger ingen värdering i det. Den tänker inte ”jag är fel, jag borde vara gul eller rosa”. Den tänker heller inte ”jag har fel rosa nyans” eller ”jag har för många blomblad”. Inte heller bekymrar den sig för att ”mina blad är för stora”! Den lägger ingen tid på sådant tänkande, för det finns inte i blommans värld. Den står där stolt och vacker och visar upp sig i all sin härlighet. Den bara är."
Och jag läser dessa rader med värkande hjärta och önskar så att jag och vi alla bara kunde slappna av och acceptera oss själva mer precis som vi är och som vi ser ut. Att vi alla kunde lära oss att dumpa de negativa tankar som drar ner vår energi och självkänsla. Inse att vi är olika slags "blommor" som ser ut och är precis som vi
ska se ut och vara. Och att vi ska stå stolta och vackra i all vår härlighet, hur den härligheten än råkar se ut.
FATTA vad mycket värdefull energi vi slösar på att döma oss själva och andra! Och fatta vad som skulle kunna hända när vi sänker volymen på (eller helt stänger av) den inre negativa ”radiokanalen” som alltför ofta får spela sina ohyggliga B-låtar inom oss (där refrängerna låter ”jag är ful dabadii, jag är fet dabadaa, jag är dum, dobidoo, jag är fel, lalalaa…”.). Vi skulle frigöra en MASSA kraft som äntligen fick gå till det den vill och
ska gå till: Att skapa stordåd i ditt och andras liv!
Om vi kan stänga av neggo-tankarna kan vi använda kraften till att
tro på oss själva istället för att tvivla. Att våga satsa på utbildningen eller söka det där jobbet, att gå stolt och trygg i badkläder på stranden (yes, blek som ett lakan och med skönt dallrande celluliter), att öppna hjärtat för nya vänskaper, att skicka in sitt bidrag till tävlingen, att tro att man är värd att älskas villkorslöst, att gå efter sin dröm, att skita hundra procent i om modet eller det politiskt korrekta säger att man ska vara och se ut si eller så, att våga älska sig själv precis som man är skapt.
Jag jobbar ständigt på detta. Har kommit en rätt bra väg tycker jag, men har fortfarande mycket kvar. Jag tror att man i någon utsträckning behöver arbeta på att acceptera och älska sig själv och människorna i ens omgivning var enda dag. Förmodligen hela, hela tiden.
Varje morgon sedan något år tillbaka står jag och pratar med mig själv i badrumsspegeln medan jag gör mina morgonrutiner. Jag vill inte återge ordagrant vad jag säger, eftersom det är väldigt personligt, men det handlar alltid om att stärka och bygga upp mig själv. Att se mig själv i ögonen medan jag påminner mig själv om att jag är bra, att jag duger, att jag är älskad, att jag kan, att jag är värdefull precis som jag är.
Och vet du, jag kan uppriktigt säga dig att jag har förändrats och förfinats av denna knasiga lilla rutin. Min inre dialog är så mycket snällare än innan. Jag känner mig lugnare och mindre benägen att fundera över andras åsikter om mig. Jag vill utmana dig att testa själv i en månad (eller bara en vecka) och lägg märke till vad som händer inom dig. Do it!
Ha nu en fortsatt skön söndagskväll! Det är du värd. :)
 |
| Kärnan i allt är kärlek. Till dig själv, till andra och till livet. |
