Lilla N hade nätt och jämt vaknat när hon fick syn på några små vänner som lekte på gården nedanför vårt fönster. Genast ville hon ner och hälsa, så hon fick raskt kläderna på och sprang ut på lekplatsen. Jag följde med ut och hälsade på barnen och gick sedan in för att hämta en frukostmacka till henne eftersom hon inte ens hunnit äta något.
Bokstavligen fem minuter senare kommer jag ut och ska ge henne frukosten, och då...då är hon borta.
Jag frågar de andra grannbarnen och vuxna på lekplatsen vart hon tagit vägen och ingen har någon aning. Sakta börjar oron sprida sig i kroppen. Vaddå, har ingen sett henne?? Men vart har hon gått då?? Jag börjar gå runt i området och ropar hennes namn och det är helt öde på gator och lekplatser. Går tillbaka och hoppas att hon ska ha kommit tillrätta, men när jag får veta av de andra att hon fortfarande inte synts till slår oron över i rädsla.
Jag kastar mig på en lånad cykel och far sedan runt i hela området, backe upp och backe ner, lekplats efter lekplats, gata efter gata och ropar förtvivlat hennes namn. Stannar varje person på vägen, knackar på dörrar och frågar om de sett en liten flicka i grön tröja, men förgäves.
En hel timme hinner gå. Min 3-åring som fortfarande knappt hittar runt i området (som är lite av en labyrint) är borta! Magen är en liten hård knut av ångest nu och vänner och grannar och främlingar är engagerade och går runt och letar och ropar hennes namn. Regnet hänger i luften och jag... är i fullkomligt upplösningstillstånd.
Just när jag ringer och med gråten i halsen uppdaterar maken som är på jobbet, kommer jag in till vår gård och ser en mindre mängd grannar som samlats och får höra de efterlängtade orden: "Hon är här!".
Kan inte beskriva den lättnad som far igenom kroppen och förvandlar mina ben till kokt spagetti.
Hoppar av cykeln och snubblar fram till N som tydligen gått runt i området och sedan gått in till några äldre flickor (som jag inte känner) som bor i grannskapet. De snälla flickorna hade senare
tagit med henne till vår lekplats där hon alltså nu återfunnits av alla som letade.
Jag kunde knappt kontrollera mig, utan började gråta men höll om N och förklarade så lugnt och tydligt jag kunde hur orolig jag varit och hur hon ALDRIG, ALDRIG får gå iväg så igen utan att säga till mig först. N verkade faktiskt förstå allvaret och började gråta hon också och kramade om mig länge, länge.
Slutet gott, allting gott... Men nu släpper jag henne inte ur sikte en minut idag, känner jag. Denna vånda och panik vill jag aldrig någonsin uppleva igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här är du varmt välkommen att tala ur skägget! :)